Inte riktigt som man trott!

Riksdagsvalet 2018 blev precis så dramatiskt som man kunde befarat. I det allra närmast dött lopp mellan de två blocken. Det som till slut blir störst är också just det, störst!
Den enda rimliga slutsatsen av detta är förståss att blockpolitiken överlevt sig själv. Ett bärkraftigt regeringsalternativ bör hämtas i politikens mittfält, över blockgränsen. Men, så resonerar ju inte partistrategerna. Då handlar det om det egna partiets framtid - inte Sveriges.
Men, resultaten för partierna blev inte lika dramatiska som man kunde trott. Visst gick sverigedemokraterna fram rejält, men blev med marginal varken riksdagens näst största parti eller ens i närheten av de 20% som partiet sett som golv och inte tak. Nu kan det också vara slut på gnället om att Sd alltid underskattas. Denna gång överskattades de. Med råge!
Ett betydligt bättre valresultat än befarat gjorde det parti som med Stefan Löfven burit statsministerposten. Klart störst!
Valets stora förlorare är moderaterna. Inget parti förlorade till närmelsevis så stor andel av sin väljarkår från 2014 som de. Och då var det ett förlustval. Visst vore det anmärkningsvärt om valets största förlorare besätter statsministerposten! Tala om att inte lyssna på väljarna!

Regeringskris? Eller kanske bara blockpolitikens kris?

Regeringskris står det i svarta rubriker. Jo, förvisso är det en kris för regeringen Löfven. Men framför allt är det en kris för en alltmer cementerad blockpolitik. Ansvaret för den åvilar båda sidor av blockgränsen i lika hög grad. Ibland hörs antydningar om att bryta blockpolitiken. Men, mer än antydningar blir det aldrig. I Norrtälje gick t.ex. miljöpartiet till val på att vara blocköverskridande. Men, att ens sätta sig ned och lyssna på vad man på den borgerliga sidan hade att erbjuda fanns inte på de grönas karta efter valet.
I Svenska Dagbladet resonerar de två veteranpolitikerna Ingvar Carlsson och Bengt Westerberg om behovet att prata över blockgränserna. Båda gjorde ett försök efter valet 1994, men Ingvar Carlsson visade sig vara alldeles för svag för att ta ledarskapet inom (s). Intressant nog hittar man i SvD-intervjun inget om att också (s) och (m) borde prata med varandra i det som citeras av Ingvar Carlsson. Han vet var smärtgränsen går hos socialdemokraterna.
I själva verket befinner sig alla riksdagspartier utom vänsterpartiet och Sverigedemokraterna i det politiska mittfält, där en alldeles övervägande del av väljarkåren befinner sig. Varje kombination av flera av dessa partier med tillsammans en majoritet i riksdagen skulle föra en mittenbetonad politik. Men, att ta det steget över blockpolitikens avgrund verkar alldeles för stort. I både Finland och Tyskland, två av de länder vars politiska verklighet påminner mest om Sveriges, hör detta till vardagen.