Kerstin Heinemann och Linnea Darell - det säger allt!

När två av de mest engagerade, kunniga och osjälviska socialpolitiska talespersonerna för folkpartiet i riksdagen de senaste tjugo åren - Kerstin Heinemann och Linnea Darell - sedan det står klart att Nyamko Sabuni blir ny partiledare för Liberalerna, inte anser sig kunna stanna kvar - ja, då säger det allt om det steg partiet bestämt sig för att ta. Tack för fantastiska insatser för socialliberala grundvärden Kerstin och Linnea! De har haft bestående betydelse!

Sanslöst omdömeslöst! ! ! ! !

I Svalövs kommun i Skåne har en  sverigedemokrat blivit kommunalråd med passivt stöd av de lokala Liberalerna. Sverigedemokraten har under valrörelsen delat ett inlägg på sociala media som betecknade centerledaren Annie Lööf som "folkförrädare" med kommentaren "Väl valda ord". Omdömeslöst? Nej! Sverigedemokratiskt!
"Folkförrädare" är den beteckning som nynazister förr och nu använt och använder om politiska moståndare man vill göra processen kort med.
Att de lokala liberalerna i Svalöv medverkar till att denna sverigedemokrat blir kommunens högste politiske företrädare är sanslöst omdömeslöst!
Att Skåneliberalernas ledare Torkild Strandberg inte ser några problem med detta talar för sig själv. Varje seriös kandidat till posten som partiledare i Liberalerna måste klart markera mot sådana krafter inom Liberalerna!

Vari ligger skillnaden?

Om man lägger sin röst på Socialdemokraterna kan man, om de får bestämma, få en regering med inslag både till höger och till vänster i olika konstellationer. Om man lägger sin röst på Liberalerna, Centern eller Kristdemokraterna, ja, då får man alltid samma resultat - en Alliansregering! Så har det varit 2006, 2010, 2014 och tydligen också 2018. Så varför går Allianpartierna fram som fyra olika partier, när det alltid blir samma resultat oavsett på vilket parti man lägger sin röst?

Beronius och Karlsbro lyfte Liberalerna i Norrtälje

Kommunvalet i Norrtälje blev en rejäl framgång för Liberalerna. När upphetsningen lugnat sig på Norrtelje Tidning, så kanske man uppfattar att Liberalerna gjorde ett mycket starkare kommunval än riksdagsval till skillnad från centern som bara följde rikstrenden.
Liberalernas framgång måste tillskrivas dels gruppledaren den gångna mandatperioden Karin Karlsbro och dels den kommande gruppledaren Robert Beronius. Tillsammans har de de gångna fyra åren satt Liberalerna på kartan - och inte bara om än särskilt i skolpolitiken. Och Roberts makalösa närvaro på NTs debattsida under valrörelsen kan inte ha undgått någon.

Svart dag för Liberalerna!

Dagens omröstning om att ge de 9000 ensamkommande unga en förnyad möjlighet i stället för den som schabblades bort av myndigheternas agerande hösten 2015 visade att det åtminstone finns ett liberalt parti i riksdagen. Aktiv handling går före partibeteckning!
De enskilda ledamöter från (L) och (Kd) som därutöver visade sig besitta en säker liberal kompass har min högaktning. Jag inser varför ledningen i (L) inte vill ha kvar de som följer sin inre övertygelse i den riksdag som väljs i höst. En svart dag för Liberalerna!

Batongliberaler

I Jan Björklunds Liberalerna finns det utrymme för att partiets företrädare i Vellinge kommun röstar för ett tiggeriförbud på allmän plats. Ett förbud som riktar sig mot de mest utsatta bland utsatta. Och dem är Vellinge som bekant inte till för. Som av en händelse ligger Vellinge i Skåne!

Varför inte "Stockholmspartiet"?

Folkpartiet byter på sitt landsmöte i helgen namn till Liberalerna. Partikongresser i alla partier är numera välregisserade föreställningar, där strategiska frågor inte får gå fel. De är inte öppna fora för förutsättningslös debatt utan manifestationer av det ledningen bestämt i förväg. Så även i detta fall.
Jan Björklund hänvisar till partiets historia, men nämner i sin debattartikel i går på DN Debatt inte det frisinnade folkrörelsearvet en enda gång. Ingen tillfällighet, när han får skriva helt ostört. Det är en del av partiets historia som nu ska lämnas bakom partiet.
När Folkpartiet bildades 1934 efter 11 års partisplittring var det två rörelser som gick samman – de frisinnade och de liberala. Partiet som splittrades 1923 hette Frisinnade Landsföreningen. 1934 hade de frisinnade 37 riksdagsmandat, de liberala 6. Innan Kreugerkraschen och Ekmanaffären 1932 som slog hårt mot de frisinnade var fördelningen 50 mot 8. Därav Folkpartiet som partinamn vilket byggde på att det var två idéarv som gick samman.
Det lilla liberala partiet hade sin hemvist bland stadsliberaler i våra största städer, oftast välbeställda professorer, bankdirektörer och chefredaktörer. De frisinnade fanns över hela landet och bestod av folkrörelseförankrat småfolk. Det socialliberala arv med ett särskilt engagemang för ”det glömda Sverige” som nu hänvisas till, hade inte någon förankring i den stadsliberala kretsen. Det var de folkrörelseförankrade frisinnade som stod för detta. Partiets ideologiska arv har flera bottnar!
Ordet liberal är ingen partibeteckning. Det är uttryck för en personlig övertygelse. Den kan inget parti ha monopol på. Jag har inget emot att partier har ordet liberal med i sitt partinamn. Men ”Liberalerna” är bestämd form pluralis, om nu den förre skolministern har de språkkunskaperna. Det är ett exkluderande partinamn. ”Liberala Folkpartiet” hade inte varit det.
Partiet behöver förnyelse säger Björklund. Absolut! Men, när den kvartett f.d. ministrar som ledde partiet till dess sämsta valresultat i modern tid för ett år sedan sitter kvar i orört bo, då blir det nog svårt för gemene man att se förnyelsen. Och det efter att partiet i åtta år innehaft de fyra ministerposter man allra hetast åtrått – skola, EU, jämställdhet och integration.
De beslut som folkpartiets ledning tagit om åtstramningar i flyktingpolitiken – allra mest påtagligt med att förespråka tillfälliga uppehållstillstånd för de som söker skydd för sitt liv och sin säkerhet – är förvisso bevis för förnyelse, men knappast i linje med folkpartiets traditioner. Den i många folkpartisammanhang så hyllade flyktingpolitiska förkämpen under ett helt liv, Ingrid Segerstedt Wiberg, skulle inte ha varit tyst i dag. Så, visst finns det behov av att lyfta fram det liberala, när politiken inte talar för sig själv.
Socialliberalism säger Björklund i samma andetag som han förespråkar en skattereform som ska sänka den statliga skatten. Den skatt som riktas mot oss som obestridligen har de högsta inkomsterna. Riktigt i sak av flera skäl, men omtanke om ”det glömda Sverige”? Knappast!
Jag har vid mina resor runt om i landet träffat många lokala folkpartister som står mycket undrande inför vad som nu sker. Vem har frågat folkpartiets medlemmar om behovet av att byta namn? Vem har frågat partiets väljare?
Ända sedan valet 1988 har jag gång på gång rest frågan varför partiledningen så konsekvent riktat in sig på väljarna i storstäderna. Svaret har varje gång varit, att där finns vår största tillväxtpotential. Säkert riktigt, men hur ofta vid de senaste åtta riksdagsvalen sedan dess har detta givit utslag? Alldeles för ofta helt tvärtom! Våra bästa valresultat i Stockholm, Göteborg, Uppsala och Lund har vi haft, när Marit Paulsen toppat valsedeln!
I partiets riksdagsgrupp sitter sedan valet i stort sett bara ledamöter från landets större städer. Likaså i partistyrelsen. När den ska förnyas sedan partiet tappat alla riksdagsmandat norr om Uppsala, så kommer de nya ledamöterna från Gävle, Sundsvall och Umeå! Folkpartiet var det enda partiet i Alliansregeringen med bara ministrar från Stockholm. Om man nu ska välja ett nytt partinamn, som säger vad vi är – varför då inte välja ”Stockholmspartiet”? Det partinamnet är ledigt sedan ett antal år.
Jag har alltid betecknat mig som liberal – som en identitet och inte som en partibeteckning. I själ och hjärta är jag det fortsatt, men nu kommer jag att i fortsättningen kalla mig frisinnad - det har inget parti monopol på. I kommunfullmäktige i Norrtälje är jag invald som folkpartist, det kan ingen ta ifrån mig. Man kan förneka sin historia på många sätt. Folkpartiet gör det i namn av ”förnyelse” till helgen.