Kapa trossarna!

Det upp över öronen skuldsatta Grekland hotar med att vända sig till Moskva, om inte EUs skattebetalare går in och betalar de grekiska politikernas ständiga löften om guld och gröna skogar.
Det är dags att EU kapar livlinan och låter det ruttnande grekiska skeppet sjunka.
Finns det något i den ortodoxa teologins världsbild, som gör att greker, serber och ryssar - absolut inte alla, men som kollektiv - alltid uppfattar sig själva som de största offren, alldeles oavsett vilka övergrepp de utsatt och utsätter sina grannar för?

Fred i vår tid?

Det var efter att ha tagit Hitler i hand i München 1938 och givit honom fri hand att efter upptrappad aggression och ökande hot lägga beslag på delar av det fria Tjeckoslovakien, som Storbritanniens premiärminister Neville Chamberlain vid hemkomsten förklarade att han uppnått "Peace in Our Time".
Chamberlains syn på Hitlers annekteringsönskemål i Tjeckoslovakien med hänvisning till att där också fanns tysktalande invånare beskrev han i ett radiotal som "a quarrel in a far-away country between people of whom we know nothing." Så ser många i övriga Europa på Putins ryska aggression i västra Ukraina.
Chamberlains handslag i München innebar inte fred utan ett förödande världskrig, som Hitler efter Münchenöverenskommelsen inte trodde någon skulle hindra honom ifrån. Något för Europas ledare i dag att tänka på?

Har majoren dansat färdigt?

Jan Björklund svingar alltmer desperat kring sig med sin invanda kravpolitik för att få uppmärksamhet, när förtroendesiffrorna för honom faller. Nu är det integrationen som inte fungerat, därför att vi inte ställt tillräckligt höga krav på invandrarna. Fast debatten handlar ju om dem som flyr Syrien och Irak för att rädda sig undan död och förföljelse. Ett liberalt parti borde leda debatten om varför vi ska slå vakt om rätten till asyl i stället för att fiska i grumliga vatten!
Visst behöver Sverige en bättre integrationspolitik, om vi nu alls haft någon, men det handlar främst om hur vi ska öppna vårt samhälle för de som vill komma in och arbeta och bidra till välfärdens utveckling. Det är Sverige som satt upp höga murar som stänger ute.
Till skillnad från Björklund, som ständigt sticker upp sitt blöta finger i luften för att känna av vart det blåser, så utgår Birgitta Ohlsson från en tydlig och liberal kompass. Ja, majoren har dansat färdigt!

Fortsatt grekisk utpressningspolitik

De grekiska vänsternationalisterna går samman i regeringsställning med de grekiska högernationalisterna. Tillsammans ska de fortsätta den grekiska utpressningspolitiken mot republiken Makedonien. Greklands utpressning av världssamfundet rörande republiken Makedonien de senaste tjugofem åren är en skam! Under brinnande Balkankrig sökte Grekland knäcka den enda av de forna jugoslaviska republikerna som lyckades hålla sig utanför krigshandlingar med en skamlig blockad av in- och utförsel av förnödenheter.
Och det var ren och skär utpressning från Greklands sida, som gjorde att EU släppte in det grekcypriotiska Cypern som medlem, trots att det stod i strid med alla principer EU ställt upp. Inget Cypern, då skulle Grekland stoppa all övrig utvidgning av EU. Spåren förskräcker och fortsätter!

Samma gamla grekiska visa!

Väljarna i Grekland har gått till val. De röstar som de alltid har gjort. De röstar på dem som lovar mest guld och gröna skogar, väl medvetna om att sådant inte finns om man inte lever över sina tillgångar. Inte heller denna gången. Och sedan ska som vanligt någon annan betala för utsvävningarna. Och gör de inte det, så målar man Hitlermustascher på dem.
Jag erkänner gärna att jag en gång argumenterade för en svensk euro-anslutning. I dag är jag djupt tacksam för att inte Sverige är med i samma klubb som enligt grekerna ska betala deras skulder.

Regeringskris? Eller kanske bara blockpolitikens kris?

Regeringskris står det i svarta rubriker. Jo, förvisso är det en kris för regeringen Löfven. Men framför allt är det en kris för en alltmer cementerad blockpolitik. Ansvaret för den åvilar båda sidor av blockgränsen i lika hög grad. Ibland hörs antydningar om att bryta blockpolitiken. Men, mer än antydningar blir det aldrig. I Norrtälje gick t.ex. miljöpartiet till val på att vara blocköverskridande. Men, att ens sätta sig ned och lyssna på vad man på den borgerliga sidan hade att erbjuda fanns inte på de grönas karta efter valet.
I Svenska Dagbladet resonerar de två veteranpolitikerna Ingvar Carlsson och Bengt Westerberg om behovet att prata över blockgränserna. Båda gjorde ett försök efter valet 1994, men Ingvar Carlsson visade sig vara alldeles för svag för att ta ledarskapet inom (s). Intressant nog hittar man i SvD-intervjun inget om att också (s) och (m) borde prata med varandra i det som citeras av Ingvar Carlsson. Han vet var smärtgränsen går hos socialdemokraterna.
I själva verket befinner sig alla riksdagspartier utom vänsterpartiet och Sverigedemokraterna i det politiska mittfält, där en alldeles övervägande del av väljarkåren befinner sig. Varje kombination av flera av dessa partier med tillsammans en majoritet i riksdagen skulle föra en mittenbetonad politik. Men, att ta det steget över blockpolitikens avgrund verkar alldeles för stort. I både Finland och Tyskland, två av de länder vars politiska verklighet påminner mest om Sveriges, hör detta till vardagen.

Ansvar och taktik

Vid avslutningen av sin regeringsdeklaration förklarade den nye statsministern Stefan Löfven med darr på stämman, att det är dags för samling och ansvar. Detsamma gör nu också de lokala s-företrädarna, också i Norrtälje. Budskapet riktar sig till centern och folkpartiet.
Men, varför det är just de två mindre partierna som ska ta ansvar framgår inte. I sin regeringsförklaring listade Löfven ett antal rejäla snytingar mot just dessa två partier. Ingen bra start för ett samarbete, om det nu alls är seriöst menat från socialdemokraterna. Man kanske bara vill ha någon syndabock, om det egna äventyret går i kvav.
På den andra sidan är moderaterna på många håll, också i Norrtälje, ute med krav på sammanhållning på den borgerliga sidan. Men, det fanns ingen gemensam linje eller aktivitet från de borgerliga i årets valrörelse i Norrtälje. Tvärtom framhölls att man gick till val var för sig på sin egen politik, och att sedan valutgången får visa vad det finns för alternativ.
Både socialdemokrater och moderater håller både på riks och lokalt, också i Norrtälje, på sin grundstrategi. De ska på vardera sidan vara det enda huvudalternativet i politiken med den andra som huvudmotståndare. Det står och faller deras politiska arbete med.
Men, om nu talet om att ta ansvar och sluta vara taktiska ska kunna tas på allvar, så vore det väl minst lika naturligt att de två stora partierna i det uppkomna läget samtalade med varandra om ansvar och framtiden. Gemensamt skulle det ha en stabil majoritet.
Men, då hävdar båda partierna - i rent taktiskt egenintresse - att då skulle det inte finnas någon opposition förutom Sverigedemokraterna. Vad då? Skulle inte folkpartiet, miljöpartiet eller vänsterpartiet kunna driva en aktiv oppositionspolitik? De är ju all tre idépartier med lång erfarenhet av att vara i opposition. Centern, då? Ja, det är svårare att sia om. Centern är ju traditionellt inget idéparti utan ett intresseparti, och har alltid varit skickliga på att hitta okonventionella lösningar för att hålla sig kvar vid köttgrytorna.