Klockan 2 i natt går årets nattmatch i World Cup i bandy här i Ljusdal - den 35:e dygnetruntturneringen mellan världens bästa klubblag. Som så mången gång förr är det lokalderby mellan Ljusdals BK i Allsvenskan och Elitserielaget Bollnäs GIF. Eftersom det är både lokalderby och cup-match är utgången en helt öppen historia. Vinnarna går till kvartsfinal i morgon kväll.
Tidigare i kväll visade Edsbyn och Kuzbass upp en bländande snabb bandy, där ryssarna hämtade upp Byns 2-0-ledning. Edsbyn vann till slut på straffar. Edsbyn har de senaste åren varit primus motor i både svensk och internationell bandy. I kväll mötte man ett ryskt lag utan utländska spelare och utan någon av de mest namnkunniga ryska bandyspelarna, men fruktansvärt fort gick det på isen i klassisk rysk bandystil.
Den storväxte Pavel Ryazantsev har satt flest mål hittills i turneringen, men visade sig också vara en skridskoelegant trots sin väldiga kropp. Matchens lirare, den unge Viktor Chernyshev har en stor framtid framför sig. Stanislav Klyushanov, Denis Kriushenkov och Pavel Bulatov var andra snabbskrinnare.
Som jag skrev i tisdags natt efter AIK-Leksand på Hovet, så medger tyvärr inte dagens ishockey skridskoeleganter av detta slag. AIK vann matchen för att de kunde sätten att omöjliggöra för ett skickligare lag att lira hockey. I kväll mötte man ett Oskarshamn längre ned i tabellen. Förlust med 6-1 var inte överraskande, då AIK mot sämre lag behöver det egna spel man saknar.
I kampen om den andra kvartsfinalplatsen efter till synes omöjliga Jenisej fick Sandviken i kväll revansch för förlusten i Svenska Cupen mot Broberg från Söderhamn. Det unga och skridskoskickliga Broberg har alla förutsättningar att bli årets överraskning i svensk elitbandy. I kväll fick vi än en gång bevis på att svenska bandydomare har alldeles för stor respekt för etablerade topplag som Västerås, Sandviken och Hammarby. De finska domarna i matchen mellan Edsbyn och Kuzbass bidrog däremot till en riktig högtidsstund för bandyn.
lördag 25 oktober 2008
fredag 24 oktober 2008
Hu Jia (胡佳) årets Sacharovpristagare
Inte oväntat såg Europaparlamentet sin uppgift mer modigt än den norska Nobelkommittén, när årets mottagare av Sacharovpriset skulle utses. När världssamfundet firar 60-årsminnet av tillkomsten av FNs delaration om de mänskliga rättigheterna är valet av pristagare än viktigare.
Årets mottagare av Sacharov-priset, till minne av den sovjetiske MR-kämpen Andrei Sacharov, gick till den av de kinesiska myndigheterna sedan flera år förföljde och även rent fysiskt upprepat misshandlade MR-aktivisten Hu Jia (胡佳). 60 år efter FN-deklarationens tillkomst och månaderna efter det att Internationella Olympiska Kommittén på nytt visade sitt historiska intresse av att få sola sig i tyranners sällskap, år Hu Jia den självklara symbolen för den fortsatta kampen för full respekt för mänskliga rättigheter i hela världen. Alfred Nobel hade nog gärna sett att priset till hans minne hade använts för samma ändamål.
Årets mottagare av Sacharov-priset, till minne av den sovjetiske MR-kämpen Andrei Sacharov, gick till den av de kinesiska myndigheterna sedan flera år förföljde och även rent fysiskt upprepat misshandlade MR-aktivisten Hu Jia (胡佳). 60 år efter FN-deklarationens tillkomst och månaderna efter det att Internationella Olympiska Kommittén på nytt visade sitt historiska intresse av att få sola sig i tyranners sällskap, år Hu Jia den självklara symbolen för den fortsatta kampen för full respekt för mänskliga rättigheter i hela världen. Alfred Nobel hade nog gärna sett att priset till hans minne hade använts för samma ändamål.
onsdag 22 oktober 2008
Vilken hockeyfest!
Ett utsålt Hovet innebar årets största ishockeypublik alla kategorier - trots att det inte gällde en match i Elitserien. Gastkramande från första till sista minut i ett stegrat crescendo. Jag såg en match i elitserien på Hovet på 70-talet mellan AIK och Leksand. Den gången vann Leksand enkelt, men jag höll faktiskt på att somna i andra perioden. Det var ingen risk i kväll.
En enastående känsla att sitta i en aldrig sviktande Leksandsklack utan en enda andningspaus under hela sista perioden. Vad kan man mer begära av en hockeyfest? Ja, det skulle väl vara att det lag som lirade hockey också hade vunnit. Men ishockey är nu också väldigt mycket kamp, i kväll väldigt, väldigt mycket kamp, och därför var inte AIKs seger orättvis även om den hängde på en skör tråd sista minuterna. Och AIK-målvakten Heino-Lindberg storspelade med dubbel änglavakt runt målkassen särskilt i sista perioden, då det var spel mot ett mål. Leksands Eddie Läck gjorde däremot bara precis det man kunde begära.
Till helgen är det World Cup i bandy i Ljusdal. Då är det elegans och ekvilibristik på isen som gäller. I dagens hockey ges väldigt lite utrymme för det. Grishockey är betydligt mer framgångsrikt som metod än grisbandy. En Misja Svesjnikov är bara möjlig på bandyisen. Men, trycket på Hovet i kväll går knappast att återskapa ens i de nya bandyladorna. Nästa år i Elitserien i Globen blir något enastående!
En enastående känsla att sitta i en aldrig sviktande Leksandsklack utan en enda andningspaus under hela sista perioden. Vad kan man mer begära av en hockeyfest? Ja, det skulle väl vara att det lag som lirade hockey också hade vunnit. Men ishockey är nu också väldigt mycket kamp, i kväll väldigt, väldigt mycket kamp, och därför var inte AIKs seger orättvis även om den hängde på en skör tråd sista minuterna. Och AIK-målvakten Heino-Lindberg storspelade med dubbel änglavakt runt målkassen särskilt i sista perioden, då det var spel mot ett mål. Leksands Eddie Läck gjorde däremot bara precis det man kunde begära.
Till helgen är det World Cup i bandy i Ljusdal. Då är det elegans och ekvilibristik på isen som gäller. I dagens hockey ges väldigt lite utrymme för det. Grishockey är betydligt mer framgångsrikt som metod än grisbandy. En Misja Svesjnikov är bara möjlig på bandyisen. Men, trycket på Hovet i kväll går knappast att återskapa ens i de nya bandyladorna. Nästa år i Elitserien i Globen blir något enastående!
torsdag 16 oktober 2008
Alltid lika fel
Den norska Nobelkommittén har aldrig utmärkt sig för särskilt modiga ställningstaganden. Alldeles för ofta har besluten om Nobels fredspris fattats med utgångspunkt från vart dagens vindar blåser. Det gör att fredspriset väldigt sällan fått någon avgörande effekt på utvecklingen framöver.
Årets fredspris till förre finske presidenten Martti Ahtisaari är bara ett i raden av pris som bara präglas av högtidlighet. Mera djärvt hade förståss varit att, månaderna efter det att SommarOS i Beijing visade sig bli just den propagandaföreställning för regimen utan att MR-frågan fördes ett steg framåt utan snarare ett par steg tillbaka, ge priset till någon av de hårt hållna MR-förespråkarna i Kina. Men det skulle förståss ha varit ett radikalt trendbrott av den norska Nobelkommittén.
Att fredspriset nu gått till en framträdande statsman i ett nordiskt grannland garanterar att genmälet blir vördnadsfullt. I Norden ägnar man sig inte åt kritisk granskning av varann. Om fredspriset hade gått till Ahtisaari i anslutning till hans framgångsrika medling i Aceh-konflikten i Indonesien, hade det varit fullt välförtjänt. Inte oväntat fokuserar mediareaktionerna på detta.
Genom att vänta först till 2008 med att ära Ahtisaari, tvingas vi tyvärr konstatera att han sedan dess kommit att prägla en långt mindre hedervärd insats - den i Kosovo. Den lösning som USA och delar av EU i början av detta år valt att legitimera bygger på Ahtisaaris fredsplan. Och den i sin tur bygger på en kapitulation inför den mix av maffia och terrorism som idag leder Kosovo. Och det var en kapitulation i fråga om full respekt för mänskliga rättigheter och om den etniska rensning som dagens Kosovo bygger på. Serber och romer i/från Kosovo kommer aldrig mer att kunna lita på världssamfundets högtidliga löften. Och det är inte värt ett fredspris ens från den norska Nobelkommittén.
Årets fredspris till förre finske presidenten Martti Ahtisaari är bara ett i raden av pris som bara präglas av högtidlighet. Mera djärvt hade förståss varit att, månaderna efter det att SommarOS i Beijing visade sig bli just den propagandaföreställning för regimen utan att MR-frågan fördes ett steg framåt utan snarare ett par steg tillbaka, ge priset till någon av de hårt hållna MR-förespråkarna i Kina. Men det skulle förståss ha varit ett radikalt trendbrott av den norska Nobelkommittén.
Att fredspriset nu gått till en framträdande statsman i ett nordiskt grannland garanterar att genmälet blir vördnadsfullt. I Norden ägnar man sig inte åt kritisk granskning av varann. Om fredspriset hade gått till Ahtisaari i anslutning till hans framgångsrika medling i Aceh-konflikten i Indonesien, hade det varit fullt välförtjänt. Inte oväntat fokuserar mediareaktionerna på detta.
Genom att vänta först till 2008 med att ära Ahtisaari, tvingas vi tyvärr konstatera att han sedan dess kommit att prägla en långt mindre hedervärd insats - den i Kosovo. Den lösning som USA och delar av EU i början av detta år valt att legitimera bygger på Ahtisaaris fredsplan. Och den i sin tur bygger på en kapitulation inför den mix av maffia och terrorism som idag leder Kosovo. Och det var en kapitulation i fråga om full respekt för mänskliga rättigheter och om den etniska rensning som dagens Kosovo bygger på. Serber och romer i/från Kosovo kommer aldrig mer att kunna lita på världssamfundets högtidliga löften. Och det är inte värt ett fredspris ens från den norska Nobelkommittén.
söndag 5 oktober 2008
Inga ursäkter för terrorism!
I en våldsam attack genomförd av den kurdiska terroristgruppen PKK mot en turkisk militärpostering i sydöstra Turkiet dödades 15 turkiska soldater på fredagen. 23 terrorister miste också livet. PKK opererar från baser på den irakiska sidan av gränsen, varifrån man återkommande genomför terrorattacker in på turkiskt territorium.
PKK som drabbat den kurdiska befolkningen skoningslöst sedan 25 år tillbaka har för länge sedan förlorat kampen om den kurdiska befolkningens stöd i Turkiet. Dess stöd är dock fortfarande starkt i exilkurdiska grupper runt om i Europa.
I en alltmer desperat kamp ser PKK nu sitt främsta mål i att destabilisera den demokratiska utvecklingen i Turkiet - en utveckling som kommer att göra kurdisk separatism förlegad i ett land där kurder och turkar lever sida vid sida i regioner, städer, byar och i familjer runt om i Turkiet. Turkiet blir alltmer som resten av Europa ett land där gränser spelar mindre roll och där nya gränser skulle föra utvecklingen tillbaka. Dit längtar väldigt få kurder förutom PKK och deras sympatisörer utomlands.
Det nuvarande regeringspartiet AKP är den starkaste demokratiska drivkraft Turkiet någonsin haft. Det har en stark strävan i riktning mot ett EU-medlemsskap och att skapa försoning med sina grannar inte minst i Armenien. Därav dess framgångar också bland kurder i sydöstra Turkiet. Det är detta PKK ser som sin sista desperata kamp att störa.
Den senaste PKK-attacken har fördömts av både EU, NATO och USA. Än viktigare är det kraftiga fördömandet från det irakiska presidentämbetet, som leds av kurden Jalal Talabani. I uttalandet utlovas åtgärder för att förhindra nya attacker från irakiskt territorium och att göra slut på PKKs närvaro i norra Irak. Det återstår att se om det finns kraft bakom detta stöd till fortsatt demokratisk utveckling i regionen.
I min bloggdebatt för en månad sedan om kurdisk terrorism var det omöjligt att få Fredrik Malm att ta ordet terrorism i sin mun om PKK och än mindre att fördöma denna. Jag förstår att det kan vara farligt för den som vistas mycket i regionen att göra detta, men det kontrasterar onekligen flagrant mot att gå till frontalattack mot Turkiet för att man satt turkiska namn på kurdiska blommor.
När Hamas eller Hizbollah går till terrorattack mot israeliska soldater är det terrorism. När PKK gör detsamma mot turkiska soldater är det också terrorism. Man kan inte ursäkta PKK med att det företräder någon som inte har rätt till sitt land. Det hävdar också Hamas och Hizbollah. Det finns inga ursäkter för terrorism. Det borde inte minst de som vill hävda kurdernas rätt till demokrati och mänskliga rättigheter våga ta i sin mun. Att så inte sker ger PKK ett hopp om att fortsatt terrorism lönar sig. Det är deras sista halmstrå.
PKK som drabbat den kurdiska befolkningen skoningslöst sedan 25 år tillbaka har för länge sedan förlorat kampen om den kurdiska befolkningens stöd i Turkiet. Dess stöd är dock fortfarande starkt i exilkurdiska grupper runt om i Europa.
I en alltmer desperat kamp ser PKK nu sitt främsta mål i att destabilisera den demokratiska utvecklingen i Turkiet - en utveckling som kommer att göra kurdisk separatism förlegad i ett land där kurder och turkar lever sida vid sida i regioner, städer, byar och i familjer runt om i Turkiet. Turkiet blir alltmer som resten av Europa ett land där gränser spelar mindre roll och där nya gränser skulle föra utvecklingen tillbaka. Dit längtar väldigt få kurder förutom PKK och deras sympatisörer utomlands.
Det nuvarande regeringspartiet AKP är den starkaste demokratiska drivkraft Turkiet någonsin haft. Det har en stark strävan i riktning mot ett EU-medlemsskap och att skapa försoning med sina grannar inte minst i Armenien. Därav dess framgångar också bland kurder i sydöstra Turkiet. Det är detta PKK ser som sin sista desperata kamp att störa.
Den senaste PKK-attacken har fördömts av både EU, NATO och USA. Än viktigare är det kraftiga fördömandet från det irakiska presidentämbetet, som leds av kurden Jalal Talabani. I uttalandet utlovas åtgärder för att förhindra nya attacker från irakiskt territorium och att göra slut på PKKs närvaro i norra Irak. Det återstår att se om det finns kraft bakom detta stöd till fortsatt demokratisk utveckling i regionen.
I min bloggdebatt för en månad sedan om kurdisk terrorism var det omöjligt att få Fredrik Malm att ta ordet terrorism i sin mun om PKK och än mindre att fördöma denna. Jag förstår att det kan vara farligt för den som vistas mycket i regionen att göra detta, men det kontrasterar onekligen flagrant mot att gå till frontalattack mot Turkiet för att man satt turkiska namn på kurdiska blommor.
När Hamas eller Hizbollah går till terrorattack mot israeliska soldater är det terrorism. När PKK gör detsamma mot turkiska soldater är det också terrorism. Man kan inte ursäkta PKK med att det företräder någon som inte har rätt till sitt land. Det hävdar också Hamas och Hizbollah. Det finns inga ursäkter för terrorism. Det borde inte minst de som vill hävda kurdernas rätt till demokrati och mänskliga rättigheter våga ta i sin mun. Att så inte sker ger PKK ett hopp om att fortsatt terrorism lönar sig. Det är deras sista halmstrå.
fredag 3 oktober 2008
Asyl till uighuren Adil Hakimjan!
I en utmärkt debattartikel idag å Svenska Dagbladets debattsida Brännpunkt "Jagad, torterad - och oskyldig" tar Henning Mankell och flera riksdagsledamöter upp fallet med uighuren Adil Hakimjan. Adil tvingades fly från den västkinesiska provinsen Xinjiang, där uighurerna utgör ursprungsbefolkningen, som systematiskt trängts undan av inflyttade kineser under Beijings överinseende. Alla försök att värna uighurernas möjligheter att hävda sitt språk och sin kultur förtrycks systematiskt av de kinesiska myndigheterna. Varje protest slås ned brutalt.
Adil flydde liksom många andra hotade uighurer till muslimska grannländer. Liksom många andra av dem fängslades han efter 11 september och fördes efterhand till det amerikanska fånglägret Guantánamo. Efter att varje gång han förhörts förklarats oskyldig utlämnades han till Albanien, då ett utlämnande tillbaka till Kina vore livsfarligt. Adil har sedan sökt asyl i Sverige.
Migrationsverket har på sedvanligt sätt avslagit asylansökan med motiveringen att han kan skickas tillbaka till Albanien. Visst, lagen hindrar inte detta, men den utgör på andra sidan inget tvång att fatta ett sådant beslut. Tyvärr har det visat sig att Migrationsverket letar varje möjlighet att utnyttja denna möjlighet.
I min första riksdagsmotion (1993) efter min tid som statssekreterare för flykting- och ivandrarfrågor yrkade jag på att Migrationsverket - då Invandrarverket - skulle läggas ned. Dess konsekventa avvisningspolitik satt i väggarna, hävdade jag. Det gör den alltjämt. När Schengenavtalet behandlades av riksdagen våren 1998 var jag en av de som röstade emot. Inte för att avtalet i sig är fel, men för att jag visste att det systematiskt skulle komma att missbrukas av Migrationsverket för att kunna säga nej till varje asylsökande som det bara går.
Sommar-OS i Beijing är historia. Nu vänds det internationella sökarljuset åt annat håll. De som försvarade ett OS i Kina med, att det ger en möjlighet att kritiskt granska Kina, har för länge sedan vänt ryggen åt det som drabbar oliktänkande i Kina. Få asylfall är så motiverade som Adil Hakimjans!
Adil flydde liksom många andra hotade uighurer till muslimska grannländer. Liksom många andra av dem fängslades han efter 11 september och fördes efterhand till det amerikanska fånglägret Guantánamo. Efter att varje gång han förhörts förklarats oskyldig utlämnades han till Albanien, då ett utlämnande tillbaka till Kina vore livsfarligt. Adil har sedan sökt asyl i Sverige.
Migrationsverket har på sedvanligt sätt avslagit asylansökan med motiveringen att han kan skickas tillbaka till Albanien. Visst, lagen hindrar inte detta, men den utgör på andra sidan inget tvång att fatta ett sådant beslut. Tyvärr har det visat sig att Migrationsverket letar varje möjlighet att utnyttja denna möjlighet.
I min första riksdagsmotion (1993) efter min tid som statssekreterare för flykting- och ivandrarfrågor yrkade jag på att Migrationsverket - då Invandrarverket - skulle läggas ned. Dess konsekventa avvisningspolitik satt i väggarna, hävdade jag. Det gör den alltjämt. När Schengenavtalet behandlades av riksdagen våren 1998 var jag en av de som röstade emot. Inte för att avtalet i sig är fel, men för att jag visste att det systematiskt skulle komma att missbrukas av Migrationsverket för att kunna säga nej till varje asylsökande som det bara går.
Sommar-OS i Beijing är historia. Nu vänds det internationella sökarljuset åt annat håll. De som försvarade ett OS i Kina med, att det ger en möjlighet att kritiskt granska Kina, har för länge sedan vänt ryggen åt det som drabbar oliktänkande i Kina. Få asylfall är så motiverade som Adil Hakimjans!
Håkan Juholt
blir ny partisekreterare hos socialdemokraterna över den kommande Europavalrörelsen. Jag hade förmånen att få jobba ihop med Håkan i försvarsberedningen de första sex åren av detta sekel, där han var ordförande. Håkan är en trivsam person med för politiker låg prestigenivå. Förvisso ingen rebell - de är ju inte så vanliga på framträdande positioner i Rörelsen - men med en förmåga att skapa ett bra arbetsklimat över parti- och blockgränser. Håkan vet vad partiet har rätt att förvänta sig av honom, vilket ibland gör honom till mer av megafon än vad han ger uttryck för på tu man hand. Tyvärr brukar inte posten som partisekreterare förädla den som tar på sig det tuffa uppdraget.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
