Amerikanska General Motors leker katt och råtta med SAAB och Sverige. Det blir bara allt mer uppenbart att GMs köp av SAAB aldrig någonsin var av omtanke om SAABs framtid. Man plockar ur det som är värdefullt och slänger resten på sophögen. Värsta rövarkapitalism!
Sedan amerikanska staten tagit över aktiemajoriteten i det konkurrsmässiga GM är det ytterst president Barack Obama och hans djupt protektionistiska demokratiska parti som styr. Allt fokuserar på amerikanska jobb. Det finns svenska politiker, som miljöpartiets språkrör Peter Eriksson, som tycker att den svenska regeringen borde pytsat in ett antal av skattebetalarnas miljarder i GMs kassa. Rövarkapitalism!
lördag 9 januari 2010
fredag 8 januari 2010
Vargavinter II
I gränstrakterna mellan Dalarna och Hälsingland sköts både hane och hona i vargreviret och lämnade fem fjolårsvalpar ensamma. Experterna är osäkra på följderna. "Jakten var disciplinerad" förklarar det centerpartistiska kommunalrådet. Frågan, om det var för att stärka den genetiska hälsan hos vargarna i Amungereviret eller för att få ett vargfritt revir som motiverade jägarna, kan ställas. Dalapolisen har under tiden lagt ned alla undersökningar av vargjaktens omständigheter. Hur många dalapoliser var ute och jagade?
torsdag 7 januari 2010
Vargavinter
Bara någon vecka efter det att det känslomässigt upphaussade toppmötet i Köpenhamn om den galopperande globala uppvärmningen slutat i ett jaså, slog polarkölden till mot hela det norra halvklotet. Vintern 2009/10 blev en vargavinter, som vi i Sverige inte upplevt sedan mitten av 1980-talet. Klimatet har en tendens att svänga upp och ner.
Det finns alltid en marknad för domedagsprofeter. Minns 1960- och 70-talens debatt om den globala svälten. Idag har miljarder av människor särskilt i delar av Asien en rimlig tro på välfärd i vår tid. Detta är i sig inte något skäl att inte vidta åtgärder, men ingen grund för panik. Genomsnittstemperaturen låg flera grader högre på Island för tusen år sedan. Om inte, hade vikingarna aldrig koloniserat ön långt ute i Norra Ishavet.
Den här vintern kommer också att ihågkommas för den absurda vargjakten under en kort dag i början av veckan. Med diverse krystade argument släppte miljöministern jägarkåren loss på sin arvfiende nummer ett – gråben. ”Jakten var disciplinerad” förklarade ett centerpartistiskt kommunalråd i Dalarna, där långt fler vargar besköts första dagen, än vad den totala kvoten medgav. Som av en händelse tillhör både miljöministern och jordbruksministern samma parti, som den frejdiga vargjägaren.
Om det är en nödvändig hälsohöjande åtgärd att skjuta 27 vargar – helt oavsett om de är inavlade eller ej – och detta låter sig göras på en dag. Ja, då hade Naturvårdsverket och dess politiska uppdragsgivare säkert kunnat hitta en mer disciplinerad väg, än att släppa loss en sedan länge uppjagad jägarkår.
Jag anser det självklart, att både renägare och fåruppfödare ska ersättas för den skada de åsamkas genom angrepp av olika rovdjur. Där kan utan vidare göras mer. Kanske ett tips för jordbruks- och miljöministern? Men, att blidka jägarkåren i dess upprördhet över konkurrens i älgjakten är ogörbart. Hur många gånger har inte samma jägartalesmän uttalat sig för ökade kvoter i älgjakten, för att älgstammen måste hållas efter, och att vargen måste hållas efter, för att den hotar älgstammen.
Vargskräcken sitter djupt också i Roslagen. Bara några veckor innan den förra Roslagsvargen iakttogs ute vid Kapellskär och i Södersvik, hade jag tasspår i nysnön i trädgården hemma på Rådmansö med måtten 12-15 cm. Ingen liten hund direkt, men inte avskräcker den mig från att promenera hem i mörkret från bussen på kvällarna. De otaliga rådjurens besök i trädgården är ett vida större bekymmer.
Det finns alltid en marknad för domedagsprofeter. Minns 1960- och 70-talens debatt om den globala svälten. Idag har miljarder av människor särskilt i delar av Asien en rimlig tro på välfärd i vår tid. Detta är i sig inte något skäl att inte vidta åtgärder, men ingen grund för panik. Genomsnittstemperaturen låg flera grader högre på Island för tusen år sedan. Om inte, hade vikingarna aldrig koloniserat ön långt ute i Norra Ishavet.
Den här vintern kommer också att ihågkommas för den absurda vargjakten under en kort dag i början av veckan. Med diverse krystade argument släppte miljöministern jägarkåren loss på sin arvfiende nummer ett – gråben. ”Jakten var disciplinerad” förklarade ett centerpartistiskt kommunalråd i Dalarna, där långt fler vargar besköts första dagen, än vad den totala kvoten medgav. Som av en händelse tillhör både miljöministern och jordbruksministern samma parti, som den frejdiga vargjägaren.
Om det är en nödvändig hälsohöjande åtgärd att skjuta 27 vargar – helt oavsett om de är inavlade eller ej – och detta låter sig göras på en dag. Ja, då hade Naturvårdsverket och dess politiska uppdragsgivare säkert kunnat hitta en mer disciplinerad väg, än att släppa loss en sedan länge uppjagad jägarkår.
Jag anser det självklart, att både renägare och fåruppfödare ska ersättas för den skada de åsamkas genom angrepp av olika rovdjur. Där kan utan vidare göras mer. Kanske ett tips för jordbruks- och miljöministern? Men, att blidka jägarkåren i dess upprördhet över konkurrens i älgjakten är ogörbart. Hur många gånger har inte samma jägartalesmän uttalat sig för ökade kvoter i älgjakten, för att älgstammen måste hållas efter, och att vargen måste hållas efter, för att den hotar älgstammen.
Vargskräcken sitter djupt också i Roslagen. Bara några veckor innan den förra Roslagsvargen iakttogs ute vid Kapellskär och i Södersvik, hade jag tasspår i nysnön i trädgården hemma på Rådmansö med måtten 12-15 cm. Ingen liten hund direkt, men inte avskräcker den mig från att promenera hem i mörkret från bussen på kvällarna. De otaliga rådjurens besök i trädgården är ett vida större bekymmer.
onsdag 16 december 2009
Rätt ska vara rätt!
I går beslutade SL att säga upp avtalet om busstrafik i Norrtäljeområdet med BussLink. Bakgrunden är uppenbara problem med ordning och rutiner. Ett antal körningar har debiterats SL, d v s skattebetalarna, utan att de någonsin ägt rum.
En så'n här dag kan det ändå vara anledning att tänka på bussförarna. Det är de som möter resenärerna personligen, också en morgon som denna. Det finns givetvis exempel på bussförare också i Norrtäljetrafiken, som gjort fel eller uppträtt olämpligt. Det gör de flesta av oss någon gång. Men för oss som reser ofta med Norrtäljetrafiken, är det tvärtom så, att dess förare är både skickliga, trevliga och hjälpsamma. Det är nog särskilt viktigt att framhålla idag.
En så'n här dag kan det ändå vara anledning att tänka på bussförarna. Det är de som möter resenärerna personligen, också en morgon som denna. Det finns givetvis exempel på bussförare också i Norrtäljetrafiken, som gjort fel eller uppträtt olämpligt. Det gör de flesta av oss någon gång. Men för oss som reser ofta med Norrtäljetrafiken, är det tvärtom så, att dess förare är både skickliga, trevliga och hjälpsamma. Det är nog särskilt viktigt att framhålla idag.
fredag 11 december 2009
Möjligen hur, men absolut inte varför!
I dagarna har den av landstinget och Stockholms stad tillsatta utredningen om ”Åtgärder för att begränsa smittspridning – Sprutbyten och andra smittskyddsåtgärder” presenterats. Sprutbyten är en kontroversiell fråga och rapporten har emotsetts med stor förväntan. Rapporten är en gedigen och värdefull sammanställning av erfarenheter och forskningsläget.
Förespråkarna för att införa sprutbyten, d v s att dela ut nya, rena sprutor till injicerande missbrukare, kan grovt delas in i tre grupper. Den första gruppen är seriöst bekymrad över smittspridningen av främst HIV bland narkotikamissbrukare.
De två andra gruppernas motiv kan däremot i högsta grad diskuteras. Det gäller de som ser sprutbyte som ett viktigt steg på väg mot en legalisering av narkotikabruk. Det gäller också de som rör sig i sexklubbsmiljöer, där oskyddat sex mellan män är alldeles för accepterat. Som rapporten påpekar, är det miljöer, där injicerande narkotikabruk är vanligt förekommande utan att de berörda ännu tillhör gruppen socialt marginaliserade. Men, även här sprids HIV.
Som rapporten förtjänstfullt konstaterar behövs det ett med resurser starkt uppbackat batteri av åtgärder för att motverka narkotikamissbrukets spridning och att komma till rätta med missbruket. Det saknas idag fortfarande tio år efter det att Narkotikakommissionen konstaterade att vi stod vid ett strategiskt vägskäl. De som förespråkar s k Harm Reduction vill att vi ska nöja oss med att hantera missbrukets omfattning. Det är att ge upp.
Rapporten konstaterar också att det handlar om två olika frågeställningar, som inte i sig har med varandra att göra. Det ena är smittskydd och det andra är bekämpning av narkotikamissbruk. Förespråkare för sprutbyte vill gärna på sedvanligt svenskt sätt framställa det som att det inte råder en konflikt. Men, ibland måste man faktiskt välja. Och det dör fler människor av narkotikamissbruk än av HIV i Sverige.
Jag hyser mycket stor skepsis till om alla berörda i kommuner och landsting har den uthålligheten att satsa tillräckligt brett på missbruksvården, som krävs. Sprutbyten fungerar alldeles för ofta som alibi för bristande resurser till missbruksvård.
Rapporten visar avslutningsvis på hur man skulle kunna genomföra en försöksverksamhet med sprutbyte i liten skala i Stockholms stad. Men, en avgörande fråga avstår rapporten helt från att besvara. Varför ska vi pröva sprutbyten alls? Varför?
Förespråkarna för att införa sprutbyten, d v s att dela ut nya, rena sprutor till injicerande missbrukare, kan grovt delas in i tre grupper. Den första gruppen är seriöst bekymrad över smittspridningen av främst HIV bland narkotikamissbrukare.
De två andra gruppernas motiv kan däremot i högsta grad diskuteras. Det gäller de som ser sprutbyte som ett viktigt steg på väg mot en legalisering av narkotikabruk. Det gäller också de som rör sig i sexklubbsmiljöer, där oskyddat sex mellan män är alldeles för accepterat. Som rapporten påpekar, är det miljöer, där injicerande narkotikabruk är vanligt förekommande utan att de berörda ännu tillhör gruppen socialt marginaliserade. Men, även här sprids HIV.
Som rapporten förtjänstfullt konstaterar behövs det ett med resurser starkt uppbackat batteri av åtgärder för att motverka narkotikamissbrukets spridning och att komma till rätta med missbruket. Det saknas idag fortfarande tio år efter det att Narkotikakommissionen konstaterade att vi stod vid ett strategiskt vägskäl. De som förespråkar s k Harm Reduction vill att vi ska nöja oss med att hantera missbrukets omfattning. Det är att ge upp.
Rapporten konstaterar också att det handlar om två olika frågeställningar, som inte i sig har med varandra att göra. Det ena är smittskydd och det andra är bekämpning av narkotikamissbruk. Förespråkare för sprutbyte vill gärna på sedvanligt svenskt sätt framställa det som att det inte råder en konflikt. Men, ibland måste man faktiskt välja. Och det dör fler människor av narkotikamissbruk än av HIV i Sverige.
Jag hyser mycket stor skepsis till om alla berörda i kommuner och landsting har den uthålligheten att satsa tillräckligt brett på missbruksvården, som krävs. Sprutbyten fungerar alldeles för ofta som alibi för bristande resurser till missbruksvård.
Rapporten visar avslutningsvis på hur man skulle kunna genomföra en försöksverksamhet med sprutbyte i liten skala i Stockholms stad. Men, en avgörande fråga avstår rapporten helt från att besvara. Varför ska vi pröva sprutbyten alls? Varför?
torsdag 3 december 2009
Obama's Afghanistan
Den amerikanske presidenten Barack Obama har presenterat sin nya strategi för Afghanistan. 30.000 fler soldater och ett slutdatum för hemtagande 2011. Att vara USAs president är inte lika lätt som det kan verka i retoriskt fulländade valtal. Fler soldater behövs för att om möjligt kunna lösa uppgiften i Afghanistan. Ett slutdatum behövs för att om möjligt lugna en krigstrött hemmaopinion. USAs hemmaopinion blir rätt fort krigstrött, vilket varje beslut att engagera amerikansk trupp utomlands borde beakta i betydligt högre utsträckning.
Att gå in militärt och rensa ut och uppefter talibaner och Al Qaida i slutet av 2001 mötte föga motstånd. Den fasansfulla 1 september var fortfarande rykande nära i tid. Det viktigaste argumentet emot att gå in i Irak ett drygt år senare var, att USA och dess allierade med stor säkerhet skulle tappa både fokus och energi i Afghanistan. Så blev också fallet. Alla afghaner som hoppades på en förbättring har blivit djupt besvikna. Talibanerna har återtagit mycket mark - inte på ngrund av sin attraktivitet utan i avsaknad på alternativ.
Att sätta upp ett slutdatum kan verka sympatiskt och kanske lugna en del krigströtta. Vad som sker med Obama's populatitet om den inte håller kan man bara ana. Problemet med ett uttalat slutdatum är, att moståndaren vet precis hur länge det gäller att hålla ut - och då gör man det. Ett lysande vapen i motståndarens händer. Den för sin ärlighet och brist på opportunism kände förre presidentkandidaten John McCain var inte sen att påpeka detta i senatsdebatten i går.
Att gå in militärt och rensa ut och uppefter talibaner och Al Qaida i slutet av 2001 mötte föga motstånd. Den fasansfulla 1 september var fortfarande rykande nära i tid. Det viktigaste argumentet emot att gå in i Irak ett drygt år senare var, att USA och dess allierade med stor säkerhet skulle tappa både fokus och energi i Afghanistan. Så blev också fallet. Alla afghaner som hoppades på en förbättring har blivit djupt besvikna. Talibanerna har återtagit mycket mark - inte på ngrund av sin attraktivitet utan i avsaknad på alternativ.
Att sätta upp ett slutdatum kan verka sympatiskt och kanske lugna en del krigströtta. Vad som sker med Obama's populatitet om den inte håller kan man bara ana. Problemet med ett uttalat slutdatum är, att moståndaren vet precis hur länge det gäller att hålla ut - och då gör man det. Ett lysande vapen i motståndarens händer. Den för sin ärlighet och brist på opportunism kände förre presidentkandidaten John McCain var inte sen att påpeka detta i senatsdebatten i går.
onsdag 2 december 2009
Åt den som har ska varda givet
EUs tjänstemän hotar med att dra EU inför EU-domstolen. Regeringsföreträdare för några medlemsstater som drabbats hårdast av den globala ekonomiska krisen, och vars medborgare ofta drabbats ännu hårdare, ifrågasätter den automatiska lönehöjning som det nya frälset - EU-byråkratin - räknar med att kassera in. Varför måste alltid företrädarna för EU-arbetet vara de främsta i att dra ned tilltron till Europatanken? Som vanligt ger Lissabonfördraget inget svar på den frågan.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
