Om en Nobelprispåtänkt författare hade infunnit sig för att hålla tal på Jeffrey Epsteins begravning, hade Svenska Akademin inte velat ta i vederbörande med tång. Peter Handkes tal på Milosevic's begravning föranledde däremot ingen tanke hos de vittra i Akademin. Om de ens tänker annat än på sina egna positioner.
Det är tur att Akademin inte delar ut pris för musikaliska prestationer, för något så tondövt saknar varje motstycke. Alfred måste vrida sig i sin grav. Och i graven hör numera även Svenska Akademin.
Visar inlägg med etikett Milosevic. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Milosevic. Visa alla inlägg
tisdag 10 december 2019
tisdag 26 juni 2018
Storsvensken
I dagens SvD konstaterar den storsvenske nationalisten Ivar Arpi att samerna är alldeles för få i förhållande till svenskarna i de traditionellt samiska områdena i Sverige. Många har därmed enligt Arpi större rätt än de få. Att de fanns där långt innan den svenska kungamakten koloniserade markerna har förståss ingen betydelse.
Samme Arpi hävdar återkommande på SvDs ledarsida, att de som kommer nu har mindre rätt att vara här än de svenskar som var här tidigare. Ja, det enda som räknas är rätten för de som kom när svenskarna kom, varken förr eller senare. Så argumenterar den storsvenske nationalisten på samma sätt som Putin och Milosevic. Det är vi som kom, när vi kom, som har rätten till landet.
Samme Arpi hävdar återkommande på SvDs ledarsida, att de som kommer nu har mindre rätt att vara här än de svenskar som var här tidigare. Ja, det enda som räknas är rätten för de som kom när svenskarna kom, varken förr eller senare. Så argumenterar den storsvenske nationalisten på samma sätt som Putin och Milosevic. Det är vi som kom, när vi kom, som har rätten till landet.
söndag 25 juli 2010
"Det betyder ingenting"
När Internationella Domstolen i Haag i torsdags kom med sitt utlåtande - ej detsamma som en folkrättsligt bindande dom - i frågan om Kosovo hade rätt att utropa sin självständighet häromåret, kommenterade den erkänt skicklige svenske folkrättsexperten Ove Bring konsekvenserna av utlåtandet med att "Det betyder ingenting". Han menar att utlåtandet inte har någon uppmuntrande effekt på andra separatister världen runt.
Ove Bring är en lysande folkrättsexpert, men inte på något sätt någon analytiker av internationell politik eller dess konsekvenser. Det är knappast särskilt djärvt att tro, att åtskilliga skoningslösa terrorgrupper, som inte skyr några medel för att uppnå självständighet för sitt territorium, inte skulle se Haag-domstolens utlåtande som annat än uppmuntran. Domstolsutlåtandets innebör är otvetydigt, att den som är tillräckligt hänsynslös och framgångsrik i sin kamp förr eller senare får sin plats bland världens erkända nationer. De kurdiska terroristerna i PKK välkomnar säkert utlåtandet.
Jag hörde under hela 90-talet till ett litet fåtal svenska politiker som engagerade sig emot den brutala krigs- och förtryckarpolitik som den serbiske ledaren Milosevic bedrev mot särsklit Bosnien och Kosovo. Jag har stått på otaliga möten på Norrmalmstorg och talat för fred, frihet och demokrati i Kosovo, så att alla grupper som har sin hemvist där kan leva fredligt tillsammans.
Men Kosovos självständighet är ett resultat av en hänsynslös gerillakrigföring byggd på systematisk etnisk rensning inte bara av Kosovoserber utan också av romer. Den fortgår fortfarande, fast världssamfundet blundar. Under Kosovokriget 1999 kunde jag själv på plats i Albanien ta del av vittnesbörd från Röda Korsarbetare, om hur gerillan rövade bort unga kvinnor - deras egna landsmän - ur flyktinglägren, för att i båt transportera dem till italienska bordeller i syfte att finansiera gerillakampen.
De styrande idag har i huvudsak sin bakgrund i denna gerillakamp. Det kan ses som en tanke att en av de första premiärministrarna i det "fria" Kosovo, förre gerillaledaren Ramush Haradinaj på nytt ska rannsakas av FN:s krigsförbrytartribunal i Haag. Förra gången tvingades domstolen släppa Haradinaj, då ingen vågade vittna i rättegången mot honom. Så ser det ut i Kosovo.
I tribunalens rättegångar mot både Milosevic och Karadzic har det inte saknats vittnen som vågar vittna. Det kommer det inte heller göra den dag Ratko Mladic, bödeln från massavrättningarna i Srebrenica i juli för tio år sedan, slutligen ställs inför rätta.
Ove Bring är en lysande folkrättsexpert, men inte på något sätt någon analytiker av internationell politik eller dess konsekvenser. Det är knappast särskilt djärvt att tro, att åtskilliga skoningslösa terrorgrupper, som inte skyr några medel för att uppnå självständighet för sitt territorium, inte skulle se Haag-domstolens utlåtande som annat än uppmuntran. Domstolsutlåtandets innebör är otvetydigt, att den som är tillräckligt hänsynslös och framgångsrik i sin kamp förr eller senare får sin plats bland världens erkända nationer. De kurdiska terroristerna i PKK välkomnar säkert utlåtandet.
Jag hörde under hela 90-talet till ett litet fåtal svenska politiker som engagerade sig emot den brutala krigs- och förtryckarpolitik som den serbiske ledaren Milosevic bedrev mot särsklit Bosnien och Kosovo. Jag har stått på otaliga möten på Norrmalmstorg och talat för fred, frihet och demokrati i Kosovo, så att alla grupper som har sin hemvist där kan leva fredligt tillsammans.
Men Kosovos självständighet är ett resultat av en hänsynslös gerillakrigföring byggd på systematisk etnisk rensning inte bara av Kosovoserber utan också av romer. Den fortgår fortfarande, fast världssamfundet blundar. Under Kosovokriget 1999 kunde jag själv på plats i Albanien ta del av vittnesbörd från Röda Korsarbetare, om hur gerillan rövade bort unga kvinnor - deras egna landsmän - ur flyktinglägren, för att i båt transportera dem till italienska bordeller i syfte att finansiera gerillakampen.
De styrande idag har i huvudsak sin bakgrund i denna gerillakamp. Det kan ses som en tanke att en av de första premiärministrarna i det "fria" Kosovo, förre gerillaledaren Ramush Haradinaj på nytt ska rannsakas av FN:s krigsförbrytartribunal i Haag. Förra gången tvingades domstolen släppa Haradinaj, då ingen vågade vittna i rättegången mot honom. Så ser det ut i Kosovo.
I tribunalens rättegångar mot både Milosevic och Karadzic har det inte saknats vittnen som vågar vittna. Det kommer det inte heller göra den dag Ratko Mladic, bödeln från massavrättningarna i Srebrenica i juli för tio år sedan, slutligen ställs inför rätta.
fredag 1 augusti 2008
Serber har alltid fel
”Ni är den Serbfientligaste politikern i Sveriges Riksdag” utbrast Serbiens ambassadör Prilja, när jag presenterades för honom inför en lunch på UD i april 1997. Betyget från Milocevic’s extremt lojala språkrör i Stockholm kändes som en ärebetygelse efter mina år som främste kritiker i riksdagen av Milosevicregimens etniska rensning i Bosnien – den värsta i Europa sedan Andra världskrigets slut – och förtrycket av den albanska majoriteten i Kosovo.
Vilken lättnad att i går kväll i TV kunna se bosnienserbernas ledare Radovan Karadzic inför krigsförbrytatribunalen i Haag. Nu återstår bara general Ratko Mladic, som ledde de militära aktiviteterna åren 1992-95 i Bosnien. Vi påminns nu om bilderna, där han skålar med holländska FN-officerare i Srebrenica timmarna innan han satte igång den massaker på muslimska män och pojkar, som FN-trupperna aldrig varit avsedda att förhindra.
När alla gläds åt Karadzic’s gripande, är det lätt att glömma den ovilja som EU och FN åren 1991-95 visade inför att på allvar sätta stopp för Milosevic’s härjningar. Sommardagarna 1995 efter massakern i Srebrenica upprördes statsminister Ingvar Carlsson, försvarsminister Tage G Petersson, vänsterpartiledaren Gudrun Schyman och hennes partisekreterare Lars Ohly mer över krav på att FNs skyddstrupper skulle ingripa mot massdödande och övergrepp mot kvinnor och barn än att detta fick fortgå ostört.
FN-trupp fick inte användas till skarpa aktioner i humanitärt syfte. I bästa fall var det en tyst lärdom som fick samma personer att våren 1998 kräva FN-trupp i stället för NATO-trupp, när det gällde att stoppa folkfördrivningen av albaner från Kosovo. Men det handlade nog bara om att alltid försvara passivitet. De var i gott sällskap. Min tro på EU som aktör för fred fick sig ett grundskott under Balkankrigen som nog aldrig kan repareras. Maktkampen mellan Europas huvudstäder var och är viktigare än de som drabbas - då i Bosnien och Kosovo.
Är det därför vi kunnat se länder som Holland i främsta ledet att straffa det Serbien som vänt Milosevic ryggen för det som skedde under 90-talet? Dåligt samvete för egen passivitet när det verkligen gällde. Viktigast för den holländska regeringen har varit att inte få ansvaret för de holländska FN-truppernas bisarra passivitet i Srebrenica rättligt prövat.
Den fega passiviteten under 90-talet har sedan Milosevic’s fall följts av en absurd strävan att straffa serberna i efterhand. EUs isoleringspolitik har undergrävt varje reformvänlig serbisk regerings förtroende på hemmaplan. Drakoniska visumkrav för t ex serbiska ungdomar har isolerat Serbien som följd av västeuropeiska politikers dåliga samvete över tidigare passivitet.
Man kan inte straffa ett helt folk för vad deras självutnämnda politiska ledare gjort sig skyldiga till. Under alla Milosevic’s år vid makten hade han aldrig mer än halva Serbiens väljarkår till stöd – oftast betydligt mindre. När Milosevic 1993 utmanades av Milan Panic i presidentvalet vann han en hårfin seger efter en massiv valbojkott från albanerna i Kosovo.
För kosovoalbanska ledare var Milosevic en tillgång i strävan efter ett fritt Kosovo. Våren 1998 fick de rätt. Våren 2008 fick de kosovoalbanska gerillaledare rätt som hävdade att omvärlden bara kan vinnas för Kosovos självständighet genom att med våld provocera fram massiva övergrepp från Milosevic. En valseger för Panic 1993 hade kunnat sätta stopp för det ohyggliga på Balkan. Men, då hade vi inte fått se ett självständigt Kosovo.
Omvärlden är dock fortfarande inte nöjd med den serbiska ledningen. Ytterligare bevis på dess reformvilja krävs. Men, det var faktiskt denna serbiska regering som utlämnade Karadzic. Och det var en tidigare serbisk regering som 2001 utlämnade Milosevic. Det är också en serbisk regering som kommer att utlämna Mladic.
Däremot har ingen regering i Kroatien utlämnat någon åtalad krigsförbrytare. President Tudjman avled passande nog i tid för aldrig så reforminriktade kroatiska politiker. Krigsförbrytaren Ante Gotovina är folkhjälte och kan räkna med mångdubbelt fler supportrar än de 15.000 för Karadzic som massmedia rapporterade om häromkvällen i Belgrad. Gotovina greps lägligt utanför Kroatien. Ingen kroatisk regering har behövt utmana hemmaopinionen.
Åtalet i Haagtribunalen mot gerillaledaren och sedermera premiärministern i Kosovo Ramush Haradinaj lades ned i våras, då vittnen hotats till tystnad. Ingen i det av klaner och maffia styrda Kosovo kan räkna på skydd, om de skulle vittna mot en kosovoalbansk krigsförbrytare. Situationen för de efter omfattande etnisk rensning återstående romerna i Kosovo är fullständigt oacceptabel. Men Kosovo belönas med omvärldens erkännande.
Vilken lättnad att i går kväll i TV kunna se bosnienserbernas ledare Radovan Karadzic inför krigsförbrytatribunalen i Haag. Nu återstår bara general Ratko Mladic, som ledde de militära aktiviteterna åren 1992-95 i Bosnien. Vi påminns nu om bilderna, där han skålar med holländska FN-officerare i Srebrenica timmarna innan han satte igång den massaker på muslimska män och pojkar, som FN-trupperna aldrig varit avsedda att förhindra.
När alla gläds åt Karadzic’s gripande, är det lätt att glömma den ovilja som EU och FN åren 1991-95 visade inför att på allvar sätta stopp för Milosevic’s härjningar. Sommardagarna 1995 efter massakern i Srebrenica upprördes statsminister Ingvar Carlsson, försvarsminister Tage G Petersson, vänsterpartiledaren Gudrun Schyman och hennes partisekreterare Lars Ohly mer över krav på att FNs skyddstrupper skulle ingripa mot massdödande och övergrepp mot kvinnor och barn än att detta fick fortgå ostört.
FN-trupp fick inte användas till skarpa aktioner i humanitärt syfte. I bästa fall var det en tyst lärdom som fick samma personer att våren 1998 kräva FN-trupp i stället för NATO-trupp, när det gällde att stoppa folkfördrivningen av albaner från Kosovo. Men det handlade nog bara om att alltid försvara passivitet. De var i gott sällskap. Min tro på EU som aktör för fred fick sig ett grundskott under Balkankrigen som nog aldrig kan repareras. Maktkampen mellan Europas huvudstäder var och är viktigare än de som drabbas - då i Bosnien och Kosovo.
Är det därför vi kunnat se länder som Holland i främsta ledet att straffa det Serbien som vänt Milosevic ryggen för det som skedde under 90-talet? Dåligt samvete för egen passivitet när det verkligen gällde. Viktigast för den holländska regeringen har varit att inte få ansvaret för de holländska FN-truppernas bisarra passivitet i Srebrenica rättligt prövat.
Den fega passiviteten under 90-talet har sedan Milosevic’s fall följts av en absurd strävan att straffa serberna i efterhand. EUs isoleringspolitik har undergrävt varje reformvänlig serbisk regerings förtroende på hemmaplan. Drakoniska visumkrav för t ex serbiska ungdomar har isolerat Serbien som följd av västeuropeiska politikers dåliga samvete över tidigare passivitet.
Man kan inte straffa ett helt folk för vad deras självutnämnda politiska ledare gjort sig skyldiga till. Under alla Milosevic’s år vid makten hade han aldrig mer än halva Serbiens väljarkår till stöd – oftast betydligt mindre. När Milosevic 1993 utmanades av Milan Panic i presidentvalet vann han en hårfin seger efter en massiv valbojkott från albanerna i Kosovo.
För kosovoalbanska ledare var Milosevic en tillgång i strävan efter ett fritt Kosovo. Våren 1998 fick de rätt. Våren 2008 fick de kosovoalbanska gerillaledare rätt som hävdade att omvärlden bara kan vinnas för Kosovos självständighet genom att med våld provocera fram massiva övergrepp från Milosevic. En valseger för Panic 1993 hade kunnat sätta stopp för det ohyggliga på Balkan. Men, då hade vi inte fått se ett självständigt Kosovo.
Omvärlden är dock fortfarande inte nöjd med den serbiska ledningen. Ytterligare bevis på dess reformvilja krävs. Men, det var faktiskt denna serbiska regering som utlämnade Karadzic. Och det var en tidigare serbisk regering som 2001 utlämnade Milosevic. Det är också en serbisk regering som kommer att utlämna Mladic.
Däremot har ingen regering i Kroatien utlämnat någon åtalad krigsförbrytare. President Tudjman avled passande nog i tid för aldrig så reforminriktade kroatiska politiker. Krigsförbrytaren Ante Gotovina är folkhjälte och kan räkna med mångdubbelt fler supportrar än de 15.000 för Karadzic som massmedia rapporterade om häromkvällen i Belgrad. Gotovina greps lägligt utanför Kroatien. Ingen kroatisk regering har behövt utmana hemmaopinionen.
Åtalet i Haagtribunalen mot gerillaledaren och sedermera premiärministern i Kosovo Ramush Haradinaj lades ned i våras, då vittnen hotats till tystnad. Ingen i det av klaner och maffia styrda Kosovo kan räkna på skydd, om de skulle vittna mot en kosovoalbansk krigsförbrytare. Situationen för de efter omfattande etnisk rensning återstående romerna i Kosovo är fullständigt oacceptabel. Men Kosovo belönas med omvärldens erkännande.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
