När jag lite överraskande tillfrågades före jul, om jag ville ställa upp i folkpartiets provval till kommunvalet i Norrtälje, tackade jag ja efter viss eftertanke. Jag har inget behov av att samla placeringar på olika valsedlar. Som jag framhöll inför provvalet till riksdagen här på min blogg den 29 september i höstas, så ställer jag upp, när det kan göra skillnad. Min erfarenhet av politik har visat mig att man kan göra skillnad, om man verkligen vill och orkar stå upp för det.
I den presentation, som varje kandidat i provvalet ombeds lämna in, försökte jag således vara tydlig om vad jag skulle vilja se för förändringar i politiken i Norrtälje. Fullt medveten om att det inte skulle uppskattas av alla. Jag skrev:
Jag vill åter sätta Folkpartiet på Norrtäljes politiska karta. Jag vill sätta Rimbo, Hallstavik, Väddö och skärgården på kommunens karta. Jag vill sätta Norrtälje på Stockholmsregionens karta. Jag vill att Norrtäljes syn på Tiohundra hörs av landstinget. Jag vill ha fler cykelleder för vår säkerhet på vägarna i kommunens yttre delar. Jag vill ha slut på moderaternas misshandel av skolan. Jag vill ha fler hyresrätter i kommunen. Jag vill ha ett liberalt frimod som inte duckar bakom moderaterna.
I provvalet ställde alla åtta folkpartister i kommunfullmäktige idag upp – fem ordinarie och tre ersättare. I provvalet fick medlemmarna sätta en etta på de fyra kandidater man ville ha högst på listan och en tvåa på de man ville sätta därnäst. Mitt budskap uppfattades positivt av fler än jag väntat. Var tredje medlem som röstade gav mig en etta. De visste varför. Enligt vedertagen praxis inom partiet kom jag fyra i provvalet. Nomineringskommittén tillfrågade mig därefter om jag kunde acceptera en femteplats med hänvisning till praxis om varvad lista av män och kvinnor, vilket jag omedelbart tackade ja till.
Folkpartiets ordförande i Norrtälje, Jonny Degerman, som tipsat Norrtelje Tidning om ”mitt avhopp”, anför att jag inte skulle vara så förankrad i partiet lokalt. Det är enligt ordföranden i nomineringskommittén inte alls de skäl som före nomineringsmötet framförts mot/om mig men aldrig till mig. Så går det ofta till i politiken. Men Jonny har säkert rätt på sitt sätt. Hur ska jag annars tolka det faktum, att han under sina år som ordförande aldrig en enda gång tagit kontakt med mig vare sig som partiets ledamot i landstinget eller som ende Norrtäljebo i folkpartiets länsförbunds styrelse?
På nomineringsmötet i lördags räckte inte stödet så långt, och jag flyttades ned till nionde plats, vilket jag därefter samma dag tackade nej till. Där gör jag absolut ingen skillnad.
P.S. För att fortsätta att vara tydlig. Jag anser att Kjell Jansson är det bästa kommunalråd Norrtälje haft på länge. Men vi gör olika prioriteringar ibland. Han är moderat och jag är liberal. Det är det politik handlar om. Och jag anser dessutom att Hans Andersson gjort ett utomordentligt gott jobb i ledningen för TioHundra. Jag ser gärna att de fortsätter på dessa poster D.S.
onsdag 24 februari 2010
måndag 15 februari 2010
Stolta Tornedalen
Charlotte Kalla är störst! Tärendötösen förlöste alla svenska OS-knutar med sitt glänsande guldlopp över 10 km fri stil. Det som av många svenskar ses som Sveriges baksida var idag vår framsida. Charlotte Kalla är störst och kommer under resten av vinter-OS att visa sig vara vår främsta vinterolympier.
Proud Canada
Vinter-OS i Vancouver har inletts. Värdlandet har redan tagit sitt första guld - i herrarnas puckelpist. Lite plåster på såret efter den skandalösa hanteringen av rodelbanan och deltagarnas förberedelser. Sverige väntar fortfarande på sin första framgång. De saltade skidskyttespåren var ingen hit för svensk del.
Invigningen var monumental, som det ju ska vara nuförtiden. Stort utrymme gavs Canadas urfolk och nationella minoriteter. De fyra indianska stamhövdingar vars traditionella land berörs av OS-tävlingarna hade en hedersplats, där annars bara statsöverhuvuden får sitta enligt IOKs stelbenta regelverk. Man kan bara drömma om vilken plats Sveriges urfolk skulle få, om vinter-OS skulle äga rum i Östersund eller Kiruna. I Canada har urfolken idag en ställning man är stolt över. Proud Canada!
Invigningen var monumental, som det ju ska vara nuförtiden. Stort utrymme gavs Canadas urfolk och nationella minoriteter. De fyra indianska stamhövdingar vars traditionella land berörs av OS-tävlingarna hade en hedersplats, där annars bara statsöverhuvuden får sitta enligt IOKs stelbenta regelverk. Man kan bara drömma om vilken plats Sveriges urfolk skulle få, om vinter-OS skulle äga rum i Östersund eller Kiruna. I Canada har urfolken idag en ställning man är stolt över. Proud Canada!
torsdag 4 februari 2010
Bamsekram, Gun!
Ibland är det kul att vara ensam om något. Idag känns det bara utmärkt att ha varit en av många, många, som röstat fram Farmor Gun i Norrtälje till årets bloggare i kategorin Politik och samhälle. Jättegrattis, Gun!
Farmor Gun var en av stöttpelarna i kampen för att rädda Norrtälje sjukhus för 5-6 år sedan. Hon har varit en av dem som allra tydligast granskat och ifrågasatt hanteringen av den nya FRA-lagen. Den insatsen är av bestående värde, även om lagen kom till stånd ändå. Farmor Gun blandar globalt och lokalt, men alltid med samma skärpa och inlevelse. Opinionssiffrorna ser väl inte så lovande ut för Piratpartiet inför höstens riksdagsval, men om man når upp till 4%-spärren blir Farmor Gun en parlamentariskt förtroendevald, vars integritet man kan lita på.
Farmor Gun var en av stöttpelarna i kampen för att rädda Norrtälje sjukhus för 5-6 år sedan. Hon har varit en av dem som allra tydligast granskat och ifrågasatt hanteringen av den nya FRA-lagen. Den insatsen är av bestående värde, även om lagen kom till stånd ändå. Farmor Gun blandar globalt och lokalt, men alltid med samma skärpa och inlevelse. Opinionssiffrorna ser väl inte så lovande ut för Piratpartiet inför höstens riksdagsval, men om man når upp till 4%-spärren blir Farmor Gun en parlamentariskt förtroendevald, vars integritet man kan lita på.
onsdag 13 januari 2010
Stockholmsinfarkten
Redan som ny riksdagsledamot från Gävleborgs län kunde jag i mitten av 90-talet med stor förundran iaktta den vånda med vilken Stockholmsregionen hanterar sina sedan länge kraftigt eftersatta investeringar i vägar och järnvägar. Alldeles för ofta skyller Stockholmspolitiker på oginhet hos landsortens riksdagsledamöter, men huvudansvaret ligger i Stockholm. Där man på andra håll i landet samlar sig bakom en linje i förhållande till centrala myndigheter, där maler Stockholmspolitikerna alldeles för ofta sönder den enighet som hade varit möjlig.
Där breda majoriteter av länsinvånare och för den delen också över de politiska blockgränserna velat se handlingskraft, har små minoriteter använt sig av sin utslagsgivande position till att välta breda lösningar. Stockholmsregionen lider fortfarande svårt av sviterna av den havererade Dennisuppgörelsen. Den gången var det ett i Stockholm nästan obefintligt centerparti som stjälpte allt.
Jag vet inte om Förbifart Stockholm och Citybanan skulle varit mina förstahandsalternativ, om man hade kunnat göra en förutsättningslös prövning från första början. Men, det är hög tid att något görs utan att frågorna skjuts på framtiden ännu en gång. Trafikinfarkten är redan här.
Denna vecka äger emellertid ett principiellt viktigt mål rum i Miljööverdomstolen hos Svea Hovrätt. Miljööverdomstolen har gett prövningstillstånd för sakägare - fastighetsägare och boende - när det gäller byggandet av Citybanan och dess långa tunnlar under Stockholms innerstad. Bland det som ska prövas är, om Banverket underlåtit att redovisa alternativ till Citybanan och om miljökonsekvensbeskrivningarna är tillräckliga.
Både Miljöbalken och Lagen om byggande av järnväg förefaller vara ganska tydliga på, att vid så här stora projekt bör olika alternativ redovisas och bedömas och ges en uttömmande miljökonsekvensbeskrivning innan beslut fattas. Att berörda boende klagar är inget ovanligt. Att Miljööverdomstolen, kanske något oväntat, beviljat prövningstillstånd visar att målet har stor principiell betydelse.
När Citytunneln i Malmö prövades redovisades utförliga alternativ före ställningstagande. När Sjöfartsverket gjorde sin miljökonsekvensbskrivning av den - nu tack och lov begravda - Horstensleden genom Stockholms skärgård, redovisades också föredömligt olika alternativs för- och nackdelar. Den grundläggande fråga som måste ställas till Banverket är förstås, varför bara ett alternativ presenterats - Citybanan. Har frågan upplevts politiskt avgjord i förväg? Var ligger ansvaret för detta?
Där breda majoriteter av länsinvånare och för den delen också över de politiska blockgränserna velat se handlingskraft, har små minoriteter använt sig av sin utslagsgivande position till att välta breda lösningar. Stockholmsregionen lider fortfarande svårt av sviterna av den havererade Dennisuppgörelsen. Den gången var det ett i Stockholm nästan obefintligt centerparti som stjälpte allt.
Jag vet inte om Förbifart Stockholm och Citybanan skulle varit mina förstahandsalternativ, om man hade kunnat göra en förutsättningslös prövning från första början. Men, det är hög tid att något görs utan att frågorna skjuts på framtiden ännu en gång. Trafikinfarkten är redan här.
Denna vecka äger emellertid ett principiellt viktigt mål rum i Miljööverdomstolen hos Svea Hovrätt. Miljööverdomstolen har gett prövningstillstånd för sakägare - fastighetsägare och boende - när det gäller byggandet av Citybanan och dess långa tunnlar under Stockholms innerstad. Bland det som ska prövas är, om Banverket underlåtit att redovisa alternativ till Citybanan och om miljökonsekvensbeskrivningarna är tillräckliga.
Både Miljöbalken och Lagen om byggande av järnväg förefaller vara ganska tydliga på, att vid så här stora projekt bör olika alternativ redovisas och bedömas och ges en uttömmande miljökonsekvensbeskrivning innan beslut fattas. Att berörda boende klagar är inget ovanligt. Att Miljööverdomstolen, kanske något oväntat, beviljat prövningstillstånd visar att målet har stor principiell betydelse.
När Citytunneln i Malmö prövades redovisades utförliga alternativ före ställningstagande. När Sjöfartsverket gjorde sin miljökonsekvensbskrivning av den - nu tack och lov begravda - Horstensleden genom Stockholms skärgård, redovisades också föredömligt olika alternativs för- och nackdelar. Den grundläggande fråga som måste ställas till Banverket är förstås, varför bara ett alternativ presenterats - Citybanan. Har frågan upplevts politiskt avgjord i förväg? Var ligger ansvaret för detta?
TioHundra - en modell att bygga vidare på
I dagens Norrtelje Tidning har jag en artikel "TioHundra - en modell att bygga vidare på", där jag förordar en permanentning och vidareutveckling av det försök som snart pågått i tio år. Försöket omfattar den kommunala omsorgen och landstingets primärvård samt Norrtälje sjukhus i en gemensam organisation. Utvärderingen visar, att försöket blivit en framgång. Trots alla politiska låsningar som funnits kring TioHundra, är det nu dags att begrava det som varit och välja framtiden. TioHundra är framtiden!
tisdag 12 januari 2010
Samma medlöperi nu som då
Det nazistiska väldet hade när det stod på sin höjdpunkt många medlöpare i Sverige. Än idag finns det de, som hårdnackat vägrar att erkänna det som så brutalt stod klart för de flesta, när taggtrådsportarna till koncentrationslägren öppnades våren 1945. Och än idag finns det många medlöpare också i Sverige, som hittar allsköns ursäkter för Stalinväldet och andra kommunistiska våldshärskare alltifrån Kuba till Folkrepubliken Kina.
Den kinesiska ockupationen och kolonisationen av Tibet och Xinjiang alltsedan Folkrepublikens tillkomst har präglats av ett systematiskt förtryck av ursprungsbefolkningarna tibetaner och uighurer. I Beijings härskarideologi är alla kineser, och om de inte är det, så ska de tvingas att bli det. Kultur, språk, religion och alla andra uttryck för tibetaners och uighurers traditionella identitet ska utraderas. Varje gång ursprungsbefolkningen reser sig till motstånd mot tvångsassimilering och förtryck, finns det medlöpare i Sverige som anser att de ju fått det mycket bättre än före den kinesiska kolonisationen.
När ordföranden i sametinget och DO på SvD Brännpunkt igår beskrev det svenska samhällets kolonisation av samerna, ryckte några storsvenska försvarsadvokater ut. Håkan Eriksson och Jacob Rennerfelt kom i våras ut med en föga imponerande anekdotisk pamflett om svensk diskrimineringspolitik. Innehållet bestod av en samling lösryckta tidningscitat av vad allsköns kända och okända människor påståss ha sagt. För att kamouflera den utomordentligt låga nivån på alstret, beskrev de sig som tidigare ansvariga för diskrimineringsfrågor hos Svenskt Näringsliv. Det talar väl till Svenskt Näringslivs fördel att de åtminstone inte är det längre.
I en replik i dagens SvD Brännpunkt undrar de båda om inte "samerna över tid vunnit på koloniseringen? I stället för en tillvaro som naturfolk, dömt till evig renskötsel har samerna fått ta del av frihet, jämlikhet, demokrati och ekonomiskt välstånd. Det är svårt att se hur samerna skulle ha förlorat på att vara svenskar."
Förutom den monumentala okunnighet de båda visar även här om det svenska samhället och dess historia, så är resonemanget exakt detsamma som hos dem som idag ursäktar övergreppen i Tibet och Xinjiang. Det är inte svårt att rada likartade citat från apartheidsystemets försvarare i det tidigare vita Sydafrika. Kolonialismens försvare är desamma nu som då.
Den kinesiska ockupationen och kolonisationen av Tibet och Xinjiang alltsedan Folkrepublikens tillkomst har präglats av ett systematiskt förtryck av ursprungsbefolkningarna tibetaner och uighurer. I Beijings härskarideologi är alla kineser, och om de inte är det, så ska de tvingas att bli det. Kultur, språk, religion och alla andra uttryck för tibetaners och uighurers traditionella identitet ska utraderas. Varje gång ursprungsbefolkningen reser sig till motstånd mot tvångsassimilering och förtryck, finns det medlöpare i Sverige som anser att de ju fått det mycket bättre än före den kinesiska kolonisationen.
När ordföranden i sametinget och DO på SvD Brännpunkt igår beskrev det svenska samhällets kolonisation av samerna, ryckte några storsvenska försvarsadvokater ut. Håkan Eriksson och Jacob Rennerfelt kom i våras ut med en föga imponerande anekdotisk pamflett om svensk diskrimineringspolitik. Innehållet bestod av en samling lösryckta tidningscitat av vad allsköns kända och okända människor påståss ha sagt. För att kamouflera den utomordentligt låga nivån på alstret, beskrev de sig som tidigare ansvariga för diskrimineringsfrågor hos Svenskt Näringsliv. Det talar väl till Svenskt Näringslivs fördel att de åtminstone inte är det längre.
I en replik i dagens SvD Brännpunkt undrar de båda om inte "samerna över tid vunnit på koloniseringen? I stället för en tillvaro som naturfolk, dömt till evig renskötsel har samerna fått ta del av frihet, jämlikhet, demokrati och ekonomiskt välstånd. Det är svårt att se hur samerna skulle ha förlorat på att vara svenskar."
Förutom den monumentala okunnighet de båda visar även här om det svenska samhället och dess historia, så är resonemanget exakt detsamma som hos dem som idag ursäktar övergreppen i Tibet och Xinjiang. Det är inte svårt att rada likartade citat från apartheidsystemets försvarare i det tidigare vita Sydafrika. Kolonialismens försvare är desamma nu som då.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
