Remissyttrandena över förslaget till 'Förstärkt integritetsskydd vid signalspaning' visar på många tunga och starkt kritiska inlägg. Motiven kan säkert vara många. Allt är säkert inte värt att beakta. Men omfattningen och tyngden visar på det som varit uppenbart. Det går inte att lappa och laga på ett förslag till lagreglering av signalspaningen, som redan från början hamnade fel - väldigt fel.
Intentionerna bakom det senaste förslaget är säkert vällovliga, men inte ens goda intentioner är någon garanti för ett gott resultat. Det är en utnött klyscha, att vi lever i en värld med nya hot. Hot är inget nytt liksom inte heller drivkrafterna bakom dem. Men teknikens förändringar och den världspolitiska kartans ständiga förändring gör att skyddet mot hot ständigt måste anpassas till verkligheten.
Behovet av en underrättelsetjänst som fungerar är starkt. En underrättelsetjänst som fungerar lagomt bra är inte tillräckligt. Skyddet av den personliga integriteten är likaså utsatt för nya möjligheter att kringås. Skyddet av den personliga integriteten får inte heller vara lagomt bra. Det är här vi har kärnan i problemet med den s k FRA-lagen.
Både underrättelsetjänsten och den personliga integriteten måste värnas. Konflikten löses inte med något som är en lagom kompromiss. Det blir väldigt dåligt för båda aspekterna - oacceptabelt dåligt! Landshövding Anders Björck är en man med mycket stark integritet, som jag hyser största respekt för. Han använde kanske inte de orden, men budskapet var entydigt. Riv upp och gör om!
lördag 28 februari 2009
Reepalu & Gahrton
heter ideologerna bakom den kommande vänsteralliansens utrikespolitik, när gatans mobb får styra. Sverige skulle snart stå på samma barrikader som Hugo Chávez med Mona Sahlin som svensk statsminister. Säg inte att alternativen i svensk politik närmar sig i mitten. De kommer sällan att ha varit tydligare i kommande riksdagsval 2010!
fredag 27 februari 2009
Lev livet leende
står det på en skylt när man utmattad tagit sig upp för den kilometerlånga första uppförsbacken i Harsas milspår i den undersköna Hälsingevintern. Det är en viktig kick, då det ju faktiskt återstår 8 kilometer innan milen är avverkad. Det hänger då bara på en själv om den fortsatta färden blir något man gärna gör om.
Jag kom att tänka på skylten, när jag sent i går eftermiddag på tåget slog på Studio Ett på radion. Aftonbladets krönikör Lena Sundström hade inbjudits att uttrycka sin vånda över att den världsberömde filmskådespelaren Stellan Skarsgård gift sig med en mycket yngre kvinna. Ett som bekant mycket kärt samtalsämne bland människor som själva kört fast här i livet.
Lena Sundström ansåg på fullaste allvar att människor bör hålla sig till jämnåriga partner med lika lång livserfarenhet. Ja, i det svenska folkhemmet är ju idealet att inte sticka ut och vara annorlunda. Är man pensionär ska man hålla tillgodo med bingo och gammeldans som alla andra pensionärer. Allt annat är att mäla sig ur gemenskapen.
För egen del har jag många kvinnliga vänner i alla åldrar. Det som förenar dem är glädje, nyfikenhet och intresse för det annorlunda. Det gör dem vackra och deras respektive ålder helt irrelevant. Det finns alldeles för många unga kvinnor i vacker förpackning som stelnat alldeles för tidigt. De blir inte vackrare med tiden. Men, i Lena Sundströms värld handlar det om strukturer, och då särskilt de patriarkala. Och då är det säkert svårt att känna livsglädje. Masoud Kamali hör ju inte heller direkt till lustigkurrarna i tillvaron.
Att hävda att varje människa själv har det största ansvaret för sitt liv, är inte att skuldbelägga, vilket ju annars är en kär gammal skivbekant i folkhemmet. Att andra människor gör andra val och har andra preferenser kan vara svårt att förstå, men förtjänar kanske just därför respekt i stället för förakt. Att en del människor kört fast är inget att göra sig lustig över. Att de återkommande får breda ut sig i de största drakarna har dock tidningsledningen ansvar för.
Ingenstans slås jag av hur många livsglada, varma och starka kvinnor det finns i alla åldrar som på en sommarkonsert på Solliden med Ulf Lundell. Det är väl därför han blivit ett allldeles särskilt hatobjekt för feminister som mest gräver ned sig i strukturernas skyttegravar.
Jag kom att tänka på skylten, när jag sent i går eftermiddag på tåget slog på Studio Ett på radion. Aftonbladets krönikör Lena Sundström hade inbjudits att uttrycka sin vånda över att den världsberömde filmskådespelaren Stellan Skarsgård gift sig med en mycket yngre kvinna. Ett som bekant mycket kärt samtalsämne bland människor som själva kört fast här i livet.
Lena Sundström ansåg på fullaste allvar att människor bör hålla sig till jämnåriga partner med lika lång livserfarenhet. Ja, i det svenska folkhemmet är ju idealet att inte sticka ut och vara annorlunda. Är man pensionär ska man hålla tillgodo med bingo och gammeldans som alla andra pensionärer. Allt annat är att mäla sig ur gemenskapen.
För egen del har jag många kvinnliga vänner i alla åldrar. Det som förenar dem är glädje, nyfikenhet och intresse för det annorlunda. Det gör dem vackra och deras respektive ålder helt irrelevant. Det finns alldeles för många unga kvinnor i vacker förpackning som stelnat alldeles för tidigt. De blir inte vackrare med tiden. Men, i Lena Sundströms värld handlar det om strukturer, och då särskilt de patriarkala. Och då är det säkert svårt att känna livsglädje. Masoud Kamali hör ju inte heller direkt till lustigkurrarna i tillvaron.
Att hävda att varje människa själv har det största ansvaret för sitt liv, är inte att skuldbelägga, vilket ju annars är en kär gammal skivbekant i folkhemmet. Att andra människor gör andra val och har andra preferenser kan vara svårt att förstå, men förtjänar kanske just därför respekt i stället för förakt. Att en del människor kört fast är inget att göra sig lustig över. Att de återkommande får breda ut sig i de största drakarna har dock tidningsledningen ansvar för.
Ingenstans slås jag av hur många livsglada, varma och starka kvinnor det finns i alla åldrar som på en sommarkonsert på Solliden med Ulf Lundell. Det är väl därför han blivit ett allldeles särskilt hatobjekt för feminister som mest gräver ned sig i strukturernas skyttegravar.
måndag 23 februari 2009
Tänkvärt i försvarsdebatten!
Mycket i den s k försvarsdebatten de senaste månaderna har varit av karaktären "Vi har hört det förut!" En och annan pensionerad officer är som vanligt ute och cyklar som man gjorde, på den tiden de var unga och tog sina första trevande marschsteg på någon av de otaliga regementsplaner som fanns då.
Så mycket mer välkommet, när det nu äntligen börjar dyka upp insiktsfulla och eftertänksamma inlägg. I lördags hade Claes Arvidsson en ledarintervju med folkpartiets försvarspolitiske talesman Allan Widman, där denne redovisar de tankegångar som partiets senkomna men likafullt välkomna uppvaknande inför försvarspolitikens nära sammanbrott nu innebär. Den eniga försvarsberedningen förra våren var ett snedsteg, där verkligheten i Georgien bara några månader senare visade hur fullständigt naken kejsaren var. Lika naket som Gotland bjudit ut sig i det Östersjön som är navet i svensk säkerhetspolitik.
Efter det förvirrade inhoppet av en glad amatör på DNs ledarsida under den årliga Sälenkonferensen i januari redovisade den insiktsfulle Niklas Ekdal på söndagen de tunga säkerhetspolitiska grunderna för behovet av nytag i svensk säkerhets- och försvarspolitisk debatt. Med socialdemokraternas nära samarbete med de två vänsterpartierna står de nytagen tyvärr utanför dagordningen för dem.
I det sammanhanget noterar jag att miljöpartiets gedigna försvarspolitiska tänkare Annika Nordgren Christensen på sin blogg rycker ut till den havererade socialdemokratins försvar. Hon odlar där myten om att försvarspolitiken bakåt byggt på breda politiska uppgörelser, vilket nu skulle vara ett minne blott. För mig som upplevt förhandlingarna både framför och bakom kulisserna i samband med försvarsbesluten 1996, 2000 och 2004 är detta bara en av socialdemokratins många, ibland framgångsrika myter.
I ett par månader från Lucia 1998 till februari 1999 försökte vi från oppositionen verkligen syna den utsträckta hand dåvarande försvarsministern Björn von Sydow - som nu också verkar ha vaknat upp för verkligheten - visade upp. Och visst var von Sydow villig att göra upp med den borgerliga oppositionen. I två månader ville han göra upp om precis vad som helst, som innebar att oppositionen anslöt sig till regeringens politik utan att ett kommatecken i denna fick ändras. Och naturligtvis beklagade von Sydow att oppositionen inte orkade ända fram.
Så mycket mer välkommet, när det nu äntligen börjar dyka upp insiktsfulla och eftertänksamma inlägg. I lördags hade Claes Arvidsson en ledarintervju med folkpartiets försvarspolitiske talesman Allan Widman, där denne redovisar de tankegångar som partiets senkomna men likafullt välkomna uppvaknande inför försvarspolitikens nära sammanbrott nu innebär. Den eniga försvarsberedningen förra våren var ett snedsteg, där verkligheten i Georgien bara några månader senare visade hur fullständigt naken kejsaren var. Lika naket som Gotland bjudit ut sig i det Östersjön som är navet i svensk säkerhetspolitik.
Efter det förvirrade inhoppet av en glad amatör på DNs ledarsida under den årliga Sälenkonferensen i januari redovisade den insiktsfulle Niklas Ekdal på söndagen de tunga säkerhetspolitiska grunderna för behovet av nytag i svensk säkerhets- och försvarspolitisk debatt. Med socialdemokraternas nära samarbete med de två vänsterpartierna står de nytagen tyvärr utanför dagordningen för dem.
I det sammanhanget noterar jag att miljöpartiets gedigna försvarspolitiska tänkare Annika Nordgren Christensen på sin blogg rycker ut till den havererade socialdemokratins försvar. Hon odlar där myten om att försvarspolitiken bakåt byggt på breda politiska uppgörelser, vilket nu skulle vara ett minne blott. För mig som upplevt förhandlingarna både framför och bakom kulisserna i samband med försvarsbesluten 1996, 2000 och 2004 är detta bara en av socialdemokratins många, ibland framgångsrika myter.
I ett par månader från Lucia 1998 till februari 1999 försökte vi från oppositionen verkligen syna den utsträckta hand dåvarande försvarsministern Björn von Sydow - som nu också verkar ha vaknat upp för verkligheten - visade upp. Och visst var von Sydow villig att göra upp med den borgerliga oppositionen. I två månader ville han göra upp om precis vad som helst, som innebar att oppositionen anslöt sig till regeringens politik utan att ett kommatecken i denna fick ändras. Och naturligtvis beklagade von Sydow att oppositionen inte orkade ända fram.
fredag 20 februari 2009
Blott Stockholm svenska tunnlar har!
Äntligen är ett genombrott på väg inom SL! Nu ska möjligheterna undersökas att göra det möjligt att lättare kombinera cykel och resande i SL-trafiken. Inget konstigt alls i flera europeiska storstäder. Bilderna här intill är tagna på tunnelbanestationen Friedrichstrasse i centrala Berlin i början av april 2008.
Men motståndet är inte nedbrutet. Mängder av invändningar reses. Cyklar kan vara smutsiga för medresenärer. Kan inte barnvagnar eller rullstolar vara det? Vilken tur att del aldrig regnar eller snöar i Berlin! Det är många resande i Stockholms tunnelbana. Vilken tur att Berlin är en småstad med få t-baneresenärer! Cyklar kan inte transporteras till/från tunnelbaneplattformen, då den ligger under jord. I Berlin ligger plattformarna också under jord och dit tar man sig via trappor, rulltrappor och hiss - skulle man inte kunna göra så också i Stockholm? Cyklar kan vara i vägen vid utrymning av tunnelbanan. Vilken tur att det aldrig kan bli utrymningar av tunnelbanan i Berlin!torsdag 19 februari 2009
Kgl. Utvisningsverket
Migrationsverkets generaldirektör Dan Eliasson och hans medarbetare har gråtit floder av krokodiltårar i vinter över att de tvingas fatta omänskliga beslut om att avvisa asylsökande, där de efter en minutiös granskning lyckats hitta någon detalj att hänga upp utvisningsbeslutet på. De gör bara sin plikt.
I går konstaterade Migrationsdomstolen att det finns skäl att ändra Migrationsverkets beslut att utvisa den tidigare i terrorfängelset Guantanamo felaktigt internerade uighuren Adel Hakimjan. Ett resultat av den reform av asylprövningen som en majoritet i riksdagen tvingade igenom trots motstånd från både den socialdemokratiska regeringen och givetvis Migrationsverket.
Men ingen ska vara förvånad över att Migrationsverket omedelbart förklarade att beslutet ska överklagas. Så här får det inte gå till! Det skulle ju kunna innebära att fler med asylskäl också skulle kunna få rätt att få asyl i Sverige. Det är ju just det Migrationsverket uppfattar som sin högsta uppgift att förhindra. Än en gång: Migrationsverket bör läggas ned!
I går konstaterade Migrationsdomstolen att det finns skäl att ändra Migrationsverkets beslut att utvisa den tidigare i terrorfängelset Guantanamo felaktigt internerade uighuren Adel Hakimjan. Ett resultat av den reform av asylprövningen som en majoritet i riksdagen tvingade igenom trots motstånd från både den socialdemokratiska regeringen och givetvis Migrationsverket.
Men ingen ska vara förvånad över att Migrationsverket omedelbart förklarade att beslutet ska överklagas. Så här får det inte gå till! Det skulle ju kunna innebära att fler med asylskäl också skulle kunna få rätt att få asyl i Sverige. Det är ju just det Migrationsverket uppfattar som sin högsta uppgift att förhindra. Än en gång: Migrationsverket bör läggas ned!
onsdag 18 februari 2009
Stora Daldansen!
Ibland finns det rättvisa också i idrottens värld. Trots att domartrion i kvällens match mot AIK på Hovet gjorde allt, kunde de inte hindra seriesuveränerna från Leksand att spela skjortan av hemmalaget. De få minuter Leksand var lika många spelare på isen som de gulsvarta spelade laget från Siljan den mest bländande hockey jag sett dem spela på många år. Det var en orgie i centimetermissade målchanser. AIK-arna måste vara helt groggy i sängen i natt. Allt måste snurra på högsta tempo. Att AIK-klacken säckade ihop var förståeligt. Det går inte att stå emot en stormvind.
Nu kommer säkert en och annan gulsvart att börja mumla om Dick Tärnström, men Leksand spelade utan Jean-Pierre Bellemare, Jens Bergenström och Pelle Prestberg. Det var klasskillnad. Jag har varit orolig efter ett antal bottennapp i oinspirerade matcher mot bottenlag på sistone, men nu vet jag att Leksand kan - väldigt mycket. Kvalet ska bli högintressant sett med blåvita ögon. Och det blir bara en match på Hovet med hemmadomare som inte står pall för AIK-klackens press. En klack som skämde ut sig genom att tvinga fram omspolning, när två minuter återstod av matchen. "Sån't händer aldrig i Leksand!" skanderade en segerrusig Leksandsklack om sabotaget från AIKs ståplatsklack. Matchen slutade 3-4, men kunde lika gärna ha slutat 3-10 utan att någon orättvisa skipats. Domartrion gjorde vad de kunde, men det räckte inte heller hela vägen.
Nu kommer säkert en och annan gulsvart att börja mumla om Dick Tärnström, men Leksand spelade utan Jean-Pierre Bellemare, Jens Bergenström och Pelle Prestberg. Det var klasskillnad. Jag har varit orolig efter ett antal bottennapp i oinspirerade matcher mot bottenlag på sistone, men nu vet jag att Leksand kan - väldigt mycket. Kvalet ska bli högintressant sett med blåvita ögon. Och det blir bara en match på Hovet med hemmadomare som inte står pall för AIK-klackens press. En klack som skämde ut sig genom att tvinga fram omspolning, när två minuter återstod av matchen. "Sån't händer aldrig i Leksand!" skanderade en segerrusig Leksandsklack om sabotaget från AIKs ståplatsklack. Matchen slutade 3-4, men kunde lika gärna ha slutat 3-10 utan att någon orättvisa skipats. Domartrion gjorde vad de kunde, men det räckte inte heller hela vägen.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
