Norrtäljes egen ordningsman

Nyss hemkommen från en vecka i Washington och New York, där man kan följa den amerikanska presidentvalkampanjen i fler dimensioner än på hemmaplan - jag återkommer inom kort till detta - finner jag att Norrtäljepolitikens särskilde ordningsman Göran P - alltså inte förre statsministern - gått i spinn.

För oss som följer Norrtälje Tidning dagligen har det blivit vardagsmat flera gånger i veckan, att Göran P tillrättavisar alla som inte tycker som han. Ja, i och för sig tycks det väl handla om att rätta in sig i ledet och på ett led följa den överordnade som bestämt vad Göran P ska tycka just nu. Så går det ju till i den värld som präglat Göran P’s världsbild. Så enkelt det måste vara att inte behöva tänka själv och därför inte heller behöva ta eget ansvar för detta. Frågan är dock om det är den sortens politiker 2000-talets väljare vill ha. FRA-debatten ger kanske ett något mer differentierat intryck.

För egen del har jag nog retat mer än en folkpartiledare med avvikande uppfattningar och framför allt att jag låtit dem bli kända. Det har dock aldrig inverkat menligt på mina möjligheter i mitt parti. Göran P verkar stolt över att tillhöra ett parti där riksdagsledamöter som Agneta Berliner, Solveig Hellqvist, Camilla Lindberg, Maria Lundqvist-Brömster, Birgitta Ohlsson och Cecilia Wikström inte skulle tillåtas något utrymme. Jag är stolt att tillhöra ett parti där det finns gott om utrymme för dem.

Nu ska också Göran P’s egna partikamrater i Norrtälje hållas i ”ett kortare koppel”. Det finns tydligen redan de som inte finner sig i sådana fasoner. Om något år är det dags att nominera till både kommunal- och riksdagsval. De nomineringarna kommer att säga mycket om det parti som anlitat Göran P som ordningsman.

Inte en dag för tidigt ...

...kom beskedet att det kommande försvarsbeslutet skjuts upp för att möjliggöra ytterligare analys av den säkerhetspolitiska utvecklingen. Skälet uppges vara den ryska inmarschen i Georgien. Man får lätt intrycket att det som skedde i Georgien kom som en fullständig överraskning för en del. Det allvarliga ligger i så fall just i detta. För de av oss för vilket det inte var lika överraskande är det ingen överraskning att det krävs en förnyad analys.

Exilens förbannelse

Många av mänsklighetens stora personer har levt i och uträttat storverk i exil – självvald eller av tvång. Men ett liv i exil präglat av de övergrepp och oförrätter som tvingade fram exilen och där dessa ältas och odlas, kan vara både destruktivt och förödande.

När jag i början av 70-talet första gången besökte Israel slogs jag av att de värsta extremisterna var nyligen invandrade judar från diasporan i USA under ledning av Rabbi Meir Kahane. Bland israeler som bott i landet hela sitt liv eller rentav i generationer fanns det många som sökte fredlig samlevnad. Många senare tiders extrema bosättare är ofta nyanlända.

När muren föll hösten 1989 och nya demokratier började formas i det sönderfallande Sovjetväldet uppstod inte sällan motsättningar mellan nya ledare bland dem som levt sina liv under kommunismens ok och de som återvände från en mer eller mindre långvarig exil. Revanschtörsten var mycket mer uttalad bland hemvändare från exilen.

Detta blev än mer uttalat i samband med Jugoslaviens sönderfall några år senare. De största nationalistiska extremisterna var återvändare från exilens Canada, USA, Australien etc. Och ingenstans var det så lätt att samla in obegränsat med pengar till etnisk rensning och andra nationalistiska excesser än i diasporan.

Vändningen från Ibrahim Rugovas ickevåldslinje till de våldsaktioner som förde yngre terroristgrupper till ledningen i ett numera nästan helt etniskt rensat Kosovo finansierades massivt förutom av knark- och människohandel av diasporan i Schweiz, Sverige osv.

Medan de ”som blev kvar” har tvingats hitta vägar att överleva, har de som gav sig iväg i exil odlat exilens myter och oförsonlighet. De ”som blev kvar” har också upplevt vändningen till det bättre. De vill blicka framåt medan exilen bara blickar bakåt.

Det är väldigt påtagligt samma ”logik” som präglar den kurdiska frågan. Medan många kurder i Turkiet – i storstäderna i väst och i de kurdiska områdena i öst – i stora skaror röstat på och invalts för Erdogans regeringsparti AKP och dess politik för demokratisering och modernisering av Turkiet, har terroristernas i PKK sitt största stöd i exilen. Ett stöd som inte sällan tvingas fram under hot. Medan kurder i exil driver kampanj mot Turkiets närmande till EU är stödet i Turkiet för det europeiska projektet som störst bland just kurder.

Exilkurdisk fanatism

I den besinningslösa hatkampanj som vissa unga svenska debattörer med exilkurdisk bakgrund riktat mot UD-mannen Ingmar Karlsson för hans senaste bok "Kurdistan. Landet som icke är" är det en lättnad att läsa Mustafa Cans inlägg "Vad får vi säga om Kurdistan?" på DNs kultursidor den 30 augusti. I detta sammanhag vill jag hänvisa till mitt eget inlägg "Klarspråk om kurdisk terror" i tidningen NU (48/2005).

”Vid Europaliberalernas kongress i Bratislava den 24 september fick jag uppdraget att försvara folkpartiets resolutionsförslag om kurdernas rättigheter i Turkiet. För mig, som väcktes för kurdernas utsatta situation i Mellanöstern redan vid en FPU-kongress i slutet av 60-talet, var det en självklar och hedrande uppgift.

Förutom starka krav på kurdernas rättigheter välkomnade vi att EU nu börjar förhandla med Turkiet om fullt medlemskap. Ett turkiskt medlemskap i EU skulle, efter att Turkiet uppfyllt alla krav som ställs på varje ny medlem, vara den största framgången hittills för EU i dess kamp för fred, frihet och demokrati. Det skulle överträffas bara den dag Ryssland på samma sätt skulle kvalificera sig för medlemskap.

Inför EUs toppmöte den 3 oktober där förhandlingsmandatet slutligen skulle fastställas, intensifierade exilkurder i Sverige och i Europa sitt orubbliga motstånd mot förhandlingar. I både NU och Svenska Dagbladet framförde Gulan Avci som fp:s integrationssamordnare exilkurdernas positioner.

Till skillnad från i Turkiet lever många exilkurder kvar i den oförsonliga bild av Turkiet, som de på goda grunder hade när de tvingades iväg. I exilen överförs denna svartvita bild effektivt från generation till generation. För bara några år sedan framkom det att exilkurder i Sverige skickar sina barn på träningsläger ordnade av terrorgruppen PKKs nätverk.

I Turkiet är bilden inte lika entydigt svartvit. Där möter de uppväxande släktena också förändringarna i vardagslivet. Mycket återstår, men framstegen har varit stora. Därför välkomnar inte bara många turkar utan också kurder och andra minoriteter i Turkiet ett EU-medlemskap som ett ytterligare steg i rätt riktning.

Exilkurderna är inte alls ensamma i sitt vaktslående av föråldrade uppfattningar. Det är tvärtom mycket vanligt, att de mest extrema bilderna av hemlandet frodas just i exilkretsar. Det var väldigt påtagligt i samband med murens fall i Östeuopa och Jugoslaviens sönderfall. I exilen odlas sorgen över exilen men också rättfärdigandet av exilen.

Det är självklart att Turkiet måste göra upp med de fruktansvärda brotten mot både armenier och andra minoriteter. Och det är ingen ursäkt att konstatera att fler än turkar gjorde sig skyldiga till den sortens övergrepp på 1910-talet inte bara i Turkiet utan också på Balkan. Tusentals turkar drevs iväg från det som idag är norra Grekland. Saloniki var då en judisk och muslimsk metropol. Idag är den rent grekisk.

Men Gulan tiger om kurdiska brott. När jag kom i kontakt med assyrier och syrianer som sökte skydd i Sverige på 70-talet, så var det visserligen så att de sökte skydd från ett Turkiet som inte kunde skydda dem. Men övergreppen de drabbades av i östra Turkiet stod ofta de kurdiska agorna och deras hejdukar för.

Det är inte fel att organisera sitt motstånd mot förtrycket av kurder. Men PKK är en av efterkrigstidens blodigaste terroristgrupper någonstans. Offren har framför allt varit oliktänkande kurder – både i Turkiet och t ex i Sverige. Varje gång Turkiet tagit steg mot ett närmande till Europa och europeiska normer har PKK med terrorattacker alltför enkelt provocerat den turkiska säkerhetsapparaten till nya övergrepp. I dagarna ser vi nya exempel på detta i östra Turkiet.

Gulan och andra exilkurder försöker använda den framstående turkiske dissidenten Orhan Pamuk som sanningsvittne. Men han står för en helt annan syn. När han tog emot den tyska bokbranschens fredspris sade han bl a:

”Det viktigaste som Turkiet och det turkiska folket har att erbjuda Europa är utan tvivel freden; det är den säkerhet och styrka som följer av ett muslimskt lands önskan att förena sig med Europa och av att denna fredliga önskan godtas."

Gulan menar att varje folk måste bearbeta sitt förflutna. Hur ställer sig Gulan till PKK:s mångåriga terrorvälde? Hur ställer sig Gulan till kurdiska övergrepp i Turkiet? Jag vet att det inte är riskfritt att rakryggat stå upp mot PKK och vad det står för. Jag vet också att det inte är riskfritt att resa frågorna. Men allt annat än ett reservationslöst svar från någon som söker plats i riksdagen för folkpartiet vore skandal."

Inte oväntat, men väldigt tragiskt, så vägrade Gulan Avci då som nu liksom Ingmar Karlssons övriga kritiker idag att svara på dessa frågor. Tystnaden säger i det här fallet alldeles, alldeles för mycket.

Sarah Palin - McCains Choice

Så kom då det oväntade beskedet, att Alaskas Guvernör, den 44-åriga Sarah Palin, blir John McCains runningmate i årets amerikanska presidentval. Har ingen aning om hennes politiska kvalifikationer. Men visst är det intressant med en yngre kvinna och dessutom gift med en man från Alaskas urinvånare?

Dessutom gick hon till val 2006 mot partietablissemang och på en clean government linje. Hade hon varit Obamas kandidat, hade svenska tyckare jublat över genombrottet med en kvinnlig kandidat. Nu är hon republikan, och då räknas det förståss inte.

McCain for President!

Bara timmar innan vi får veta vem John McCain väljer som sin vicepresidentkandidat hänvisar jag till ett inlägg jag har i veckans utgåva (35/08) av det liberala nyhetsmagasinet NU. Det är föranlett av den kritik som i NU riktats mot att folkpartiets oppositionsråd i Norrköping, Mathias Sundin, varit över och deltagit i republikanen McCains kampanj. Jag återger avslutningen av mitt inlägg:

"Ett amerikanskt presidentval handlar om vilken person som är mest lämpad att leda världens största demokrati. Det är inte ointressant vad vederbörande tycker om aborter, dödsstraff och homoäktenskap. Men, det finns frågor som borde väga tyngre.

Som en bekräftelse på att det handlar om person och inte om parti kommer så nyheten att Obama valt senator Jo Biden till sin vicepresidentkandidat. Biden föreslog 2004 Kerry att utse McCain (!) till sin vicepresidentkandidat.

Biden har varit min favorit som demokratisk presidentkandidat sedan 1988. Ett gott val, men valet handlar inte om vem som har den bästa vicepresidentkandidaten, utan om vem som ska vara president. I det valet är McCain min kandidat även denna gång."

Min utgångspunkt är att varken demokraterna eller republikanerna är liberala partier, men att det finns liberaler i båda. Valet bör göras med avseende på vilken person som är kandidat, inte på vederbörandes hudfärg, kön eller ålder. Obamas val av Biden som vicepresidentkandidat är intressant, då han är den demokrat som är allra mest lik motkandidaten McCain.

Att gå emot den förhärskande politiskt korrekta bilden i Sverige av att demokrater är goda och att republikaner är onda kräver mod och integritet. Mathias Sundin och jag hamnar säkert inte alltid på samma linje i olika sakfrågor, men jag uppskattar hans fritänkande och integritet. Det har vi inte för mycket av i svensk politik.

Och jag kanske inte alls går i spinn över McCains vicepresidentkandidat.

Försvarsberedningen

En något yrvaken debatt kring svensk försvars- och säkerhetspolitik har följt som ett svar på posten på den brutala ryska maktdemonstrationen i Georgien. Det har förvisso inte saknats kritiska röster om den främst av finansdepartementet styrda försvarspolitiken. Som jag skrev i min första blogg den 14 juni har dessa oftast lättvindigt avfärdats som ”Äldre herrar försöker skrämma oss för ryssen”. Och ändå borde inte inmarschen i Georgien ha behövt överraska någon. Åtminstone Tjetjenienkriget 1999 var i allt väsentligt blivande presidenten Putins valkampanj. Välkommen till verkligheten!

I fredagens Svenska Dagblad skriver Wilhelm Agrell som vanligt en synnerligen läsvärd debattartikel. Även om rubriksättaren gör det något enkelt för sig, finns det anledning att fundera ytterligare en gång över försvarsberedningens uppgift och roll. Ett välskrivet och intressant inlägg i den debatten finns på Försvarsbloggen.

Försvarsberedningen kom till hösten 1994 efter socialdemokraternas återkomst till Rosenbad. Under efterkrigstiden föregicks varje försvarsbeslut av en parlamentarisk försvarskommitté. Brända av erfarenheterna från den kapsejsade försvarskommittén 1990 ville Ingvar Carlsson ha en ordning med en mindre självständig ordning. Eftersom socialdemokraterna bestämt sig för att skära rejält i försvarsbudgeten som följd av det kalla krigets slut och Sovjetväldets upplösning behövdes en form som kunde legitimera en drastisk minskning av försvarsorganisationen.

Tanken bakom försvarsberedningen var, att det behövdes ett organ som kunde blicka långsiktigt och i tid varna för tendenser i vårt säkerhetspolitiska närområde som kunde föranleda vad som då kallades ”återtagning”. Med detta kunde riskerna minskas av en kraftig försvarsnedskärning i närtid. Ingen anade väl att den skulle bli så drastisk.

Redan från början förklarade jag att detta förvisso håller rent logiskt som resonemang. Problemet menade jag ligger i, att när den av oss alla icke önskade dagen kommer, då vi skulle tvingas till ett omtänkande, då kommer alltför många att ha intresse av att förringa eller rent av förneka de observationer som görs. Särskilt de som rent politiskt alltid kommer att tycka att försvarskostnaderna är större än nödvändigt kommer att hävda att de oroade ser spöken på ljusan dag. Inte ens den ryska maktdemonstrationen i Georgien tycks ändra den uppfattningen.

Om då försvarsberedningen hade en intellektuellt acceptabel grund från början, så har den alltmer urholkats. När beredningen hade en långsiktig roll var det inte fel att dess sammansättning inte i sin helhet var en kopia på riksdagens försvarsutskott med fokus på den mer dagsaktuella försvarspolitiken. I takt med att partierna bytt både partiledare och försvarspolitiker har beredningens ursprungliga roll alltmer kommit i skymundan. ”Det måste gå att spara lite i försvaret redan detta budgetår” brukar det låta. De sista tre, fyra åren har finansministerns ramar styrt de säkerhetspolitiska bedömningarna. Beredningen har därför förlorat sitt berättigande och borde ersättas med en mer traditionell försvarsutredning.

I övrigt är det intressant och tråkigt att lika oproblematiskt fördömande som den svenska vänstern är inför USAs agerande i Irak och Afghanistan, lika problematiserande och urskuldande är den inför den ryska aggressionen i Georgien. De ideologiska glasögonen är lika antiamerikanska som alltid. Våra baltiska systerfolk på andra sidan Östersjön kan tacka sin stjärna för att de redan kommit med i NATO. Det kommer inte att avhålla den ryska stormakten från allsköns maktdemonstrationer, men det kommer åtminstone att verka återhållande på rent militära operationer. Någon hjälp från den svenska vänstern kan de i alla fall inte räkna med.