En epok i svensk politik har gått i graven. I snart tre decennier har miljöpartiet de gröna utmanat den traditionella synen på politik. Jag är nog inte den ende i de traditionella partierna som uppskattat detta utan att alltid förstå sig på de gröna ställningstagandena i sakfrågor.
Efter valet 1998, då jag själv tvingades lämna riksdagen, inbjöds jag att delta i en debattserie i Västerbottens-Kuriren på temat den svenska mittens framtid. Jag skrev då att den traditionella partistrukturen överlevt sig själv, och att vi kunde förvänta oss stora förändringar på sikt.
På det temat bedömde jag att ett framtida liberalt, decentralistiskt, miljömedvetet, småföretagarvänligt och internationellt sinnat - även Europavänligt - mittenparti skulle kunna formas på huvuddelarna av det som då var folkpartiet, miljöpartiet, kristdemokraterna och med viss tvekan också det dåvarande centerpartiet. Åsiktsskillnaderna i vart och ett av dessa partier var större än vad de skulle vara i ett sådant nytt mittenparti.
I närmare tre decennier har de gröna utmanat den traditionella höger-vänsterskalan. Tron på alternativ och mångfald, decentralisering och småskalighet har gjort borgerliga partier och politiker till mer naturliga partner i politiken. En del av de gröna urfädernas bakgrund i 60-talsvänstern har dock lagt beröringsångesten gentemot moderaterna som en tyngande hämsko på miljöpartiets handlingsfrihet.
Dagens partiledardebatt bekräftade slutligen att miljöpartiet de senaste tio åren utvecklats i rakt motsatt riktning. I takt med det nära samarbetet med den socialdemokratiska regeringen har gröna alternativtänkare ersatts av gröna teknokrater. Under åren 1998-2006 medverkade miljöpartiet aktivt till den mest drastiska centralisering och stordriftstänkande i svensk offentlig förvaltning i modern tid.
I jakten på praktiska lösningar på ödesbetonade miljöproblem har miljöpartiet saknat kompass att motstå storskaliga lösningar. Bensinmacksdöden som likt digerdöden härjar i svensk glesbygd har inte bekymrat de gröna teknokraterna i riksdagskansli eller regeringskansli. Oron finns däremot ute bland partiets gräsrötter, som förvirrat undrar vart partiet är på väg.
Det hör till det normala att ledande politiker drar sig tillbaka med ålderns rätt - i alla partier. Men ingenstans verkar de forna frontfigurerna så vilsna inför sitt eget partiets utveckling som i miljöpartiet. Det är väl bara kameleonten Per Gahrton som hänger med i varje sväng. Underlaget för ett nytt, i grunden grönt alternativ väntar bara på anförare.
Om miljöpartiets beröringsångest inför att komma för nära moderaterna är lika stark som någonsin, så markerar den nya vänsteralliansen att någon sådan beröringsångest inte finns inför det parti, där ledande företrädare fortfarande väljer att kalla sig kommunister.
Den nya vänsteralliansen avslöjar med all tydlighet miljöpartiets svaghet. Höstens medlemsomröstning om partiets syn på EU-medlemskap - som jag i sak välkomnar - påverkades nog av att en och annan miljöpartist trodde att omsvängningen var en förutsättning för att få komma in i regeringen. Någon månad senare släpptes Lars Ohly in i gemenskapen utan att behöva tumma en millimeter på EU-fientligheten.
onsdag 14 januari 2009
onsdag 31 december 2008
tisdag 23 december 2008
Välkommen uttalas olika på mandarin och taiwanesiska
Två pandabjörnar har anlänt till Taiwan från fastlands-Kina. De är en gåva från regimen i Beijing till den taiwanesiska huvudstaden Taipeh's Zoo. De hälsas välkomna inte bara av tusentals Zoo-besökare utan också av Taiwans nyvalde president Ma Ying-jeou, som företräder det gamla nationalistpartiet Kuo Min-tang. KMT invaderade Taiwan, när dess mandarintalande ledare tvingades fly fastlandet efter kommunisternas seger i inbördeskriget 1949. KMT var inte mindre finkänsligt i umgänget med den lokala taiwanesiska befolkningen än Mao på fastlandet.
När den mandarintalande presidenten Ma nyligen talade inför utländska media förklarade han däremot att den tibetanske ledaren och Nobelfredspristagaren Dalai Lama inte var välkommen till Taiwan. Under perioden 2000-2008 leddes Taiwan av det från början underjordiska oppositionspartiet DPP, som blev legalt i början av 90-talet. Dess ledare med rötter på Taiwan talar däremot taiwanesiska. Under deras ledning var Dalai Lama välkommen till Taiwan.
Taiwan med 23 miljoner invånare är i allt väsentligt en självständig stat. Framför allt är det en fullblodsdemokrati - en av de få i denna del av världen. Trots de massiva övergrepp som KMT utsatte oppositionen och det taiwanesiska folket för in på 80-talet, har Taiwan sedan dess utvecklats till en blomstrande demokrati. De forna ärkefienderna KMT och DPP har växlat vid makten, och växlingarna har gått konsitutionellt och ordnat till enligt konstens alla regler.
Ma Ying-jeous välkomnande av de två panda-ambassadörerna från Beijing och hans kalla hand till Dalai Lama visar dock att ordet Välkommen uttalas olika på mandarin och på taiwanesiska. Det gör tydligen också ordet solidaritet. Och solidaritet har inte Taiwan råd att avstå från.
När den mandarintalande presidenten Ma nyligen talade inför utländska media förklarade han däremot att den tibetanske ledaren och Nobelfredspristagaren Dalai Lama inte var välkommen till Taiwan. Under perioden 2000-2008 leddes Taiwan av det från början underjordiska oppositionspartiet DPP, som blev legalt i början av 90-talet. Dess ledare med rötter på Taiwan talar däremot taiwanesiska. Under deras ledning var Dalai Lama välkommen till Taiwan.
Taiwan med 23 miljoner invånare är i allt väsentligt en självständig stat. Framför allt är det en fullblodsdemokrati - en av de få i denna del av världen. Trots de massiva övergrepp som KMT utsatte oppositionen och det taiwanesiska folket för in på 80-talet, har Taiwan sedan dess utvecklats till en blomstrande demokrati. De forna ärkefienderna KMT och DPP har växlat vid makten, och växlingarna har gått konsitutionellt och ordnat till enligt konstens alla regler.
Ma Ying-jeous välkomnande av de två panda-ambassadörerna från Beijing och hans kalla hand till Dalai Lama visar dock att ordet Välkommen uttalas olika på mandarin och på taiwanesiska. Det gör tydligen också ordet solidaritet. Och solidaritet har inte Taiwan råd att avstå från.
fredag 19 december 2008
..... för övrigt anser jag .....
För två veckor sedan skrev jag om Rafael Samedov från Azerbajdzjan boende i Hallstavik, som ska avvisas enligt beslut av Migrationsverket trots att hans flickvän i Hallstavik väntar deras barn. I går skrev Norrtelje Tidning att Migrationsverket nu avslagit hans senaste ansökan om att få stanna hos sin nya familj.
Idag berättar migrationsminsiter Tobias Billström (m) - såvitt jag vet utan anknytning till Rafaels fall - att han kommer att se till att lagen ändras, så att asylsökande i Rafaels situation inte ska behöva avvisas. Frågan ska tas med förtur. Lagen ska ändras under denna mandatperiod. Frågan är nu vad Migrationsverket kan göra åt detta. I alla händelser kan vi vara övertygade om att Rafael kommer att förpassas ur Sverige, så länge Migrationsverket har något att hänga upp sitt beslut på.
När Tobias Billström nu vill ändra lagen i ett snabbspår har han säkert inte haft något motstånd i de övriga Allianspartierna. Om det skulle gå så illa att Sverige får en vänsterregering 2010, är det viktigt att lagen hunnit ändras till dess. Det blir svårt för socialdemokraterna att köra över miljöpartiet och vänstern för att återgå till dagens inhumana avvisningspolitik.
Migrationsverkets rigida paragrafrytteri bekräftas på nytt idag enligt radion. Ett praxis beslut har nyligen fattas om att inte avvisa ensamstående kvinnor med barn till Kongo. Trots detta skulle en kvinna i den situationen avvisas till Kongo igår. Migrationsverkets motivering till detta var bara, att hennes beslut fattats före det nya praxisbeslutet, och då ska det verkställas. Så länge det finns något att hänga upp en avvisning på, så ska den enligt migrationsverket verkställas. Det behövs varken hjärta eller hjärna till ett sådant beslut.
Idag berättar migrationsminsiter Tobias Billström (m) - såvitt jag vet utan anknytning till Rafaels fall - att han kommer att se till att lagen ändras, så att asylsökande i Rafaels situation inte ska behöva avvisas. Frågan ska tas med förtur. Lagen ska ändras under denna mandatperiod. Frågan är nu vad Migrationsverket kan göra åt detta. I alla händelser kan vi vara övertygade om att Rafael kommer att förpassas ur Sverige, så länge Migrationsverket har något att hänga upp sitt beslut på.
När Tobias Billström nu vill ändra lagen i ett snabbspår har han säkert inte haft något motstånd i de övriga Allianspartierna. Om det skulle gå så illa att Sverige får en vänsterregering 2010, är det viktigt att lagen hunnit ändras till dess. Det blir svårt för socialdemokraterna att köra över miljöpartiet och vänstern för att återgå till dagens inhumana avvisningspolitik.
Migrationsverkets rigida paragrafrytteri bekräftas på nytt idag enligt radion. Ett praxis beslut har nyligen fattas om att inte avvisa ensamstående kvinnor med barn till Kongo. Trots detta skulle en kvinna i den situationen avvisas till Kongo igår. Migrationsverkets motivering till detta var bara, att hennes beslut fattats före det nya praxisbeslutet, och då ska det verkställas. Så länge det finns något att hänga upp en avvisning på, så ska den enligt migrationsverket verkställas. Det behövs varken hjärta eller hjärna till ett sådant beslut.
torsdag 4 december 2008
...för övrigt anser jag Migrationsverket bör läggas ned!
"Vi utvisar inte för att vi har något emot honom" förklarar Marie Andersson på Migrationsverkets presstjänst i Norrtelje Tidning den 2 december beslutet att utvisa Rafael Samedov till Azerbajdzjan, trots att den gravida flickvännen går kvar i Hallstavik. Rafael var på väg att få jobb som vårdbiträde på ett servicehus i Norrtälje, när Migrationsverket slog till.
Idag kom beskedet att den 16 åriga romska (enligt Blekinge läns Tidning) flickan i Karlshamn som lever i skyddat boende efter att ha misshandlats av sin pappa ska utvisas till Kroatien tillsammans med sin familj. Enhetschefen Annette Bäcklund på Migrationsverket förklarar att det i Kroatien finns "ett uppbyggt system för att ge både barn och familjer som behöver vård och stöd." Det värsta är, att Migrationsverket bättre än de flesta känner till det brutala utanförskap som romer lever i över hela Balkan.
Jag skrev för någon månad sedan om att Migrationsverket vägrat att ge uighuren Adil Hakim från den av Kina ockuperade provinsen Xinjiang uppehållstillstånd, sedan han frisläppts från den amerikanska terroristfångenskapen i Guantanamo. Hakim liksom andra uighurer fängslades i samband med att talibanregimen föll i Afghanistan eftger 11 september. Hakim har tillfällit vistats i Albanien, men liksom andra uighurer förvägras han asyl runt om i världen. Enda stället han är välkommen är Kina, där man mer än gärna och effektivt tar itu med Hakim och hans likasinnade.
När ett antal riksdagsledamöter över partigränserna på DN Debatt vädjade till Migrationsverket att ompröva fallet Hakim, svarade verkets generaldirektör Dan Eliasson med att gå till attack och förklara dem som skyldiga till den lagstiftning, som han och Migrationsverket tvingas följa.
När jag började arbeta på dåvarande Invandrarverket 1979 präglades det av generaldirektören Kjell Öberg, som förklarade uppgiften som att undersöka om det fanns något som gjorde att man inte borde neka en asylsökande stanna för de risker som man i så fall skulle ta för denne. Efter att ha lämnat verket 1985 blev jag 1991 statssekreterare för flykting- och invandrarfrågor i regeringen Bildt.
Jag kunde snabbt konstatera att klimatet vänt 180 grader. Nu var synsättet att till varje pris hitta något som gjorde att en asylsökande kunde avvisas. Men, vad värre var, så gjorde invandrarverkets ledning allt för att blockera regeringens försök att ge flyktingpolitiken en mänskligare framtoning. Under åren därefter har Invandrarverket/Migrationsverket och den numera äntligen nedlagda Utlänningsnämnden varit de främsta och effektivaste lobbyisterna för en allt hårdare asyllagstiftning.
Nej, Dan Eliasson, det har visserligen nog varit med den tidigare socialdemokratiska regeringens goda minne som flyktingpolitiken blivit lika hård som i resten av Europa - arkitekterna har dock suttit och sitter på de statliga myndigheter som har att sköta denna. En av mina första motioner i riksdagen 1993 handlade följdriktigt om att lägga ned Invandrarverket. Det synsätt som präglar svenska myndigheters hantering av utlänningsärenden sitter så inpyrd i dessas väggar, att inget går att ändra utan att börja om från början.
Idag kom beskedet att den 16 åriga romska (enligt Blekinge läns Tidning) flickan i Karlshamn som lever i skyddat boende efter att ha misshandlats av sin pappa ska utvisas till Kroatien tillsammans med sin familj. Enhetschefen Annette Bäcklund på Migrationsverket förklarar att det i Kroatien finns "ett uppbyggt system för att ge både barn och familjer som behöver vård och stöd." Det värsta är, att Migrationsverket bättre än de flesta känner till det brutala utanförskap som romer lever i över hela Balkan.
Jag skrev för någon månad sedan om att Migrationsverket vägrat att ge uighuren Adil Hakim från den av Kina ockuperade provinsen Xinjiang uppehållstillstånd, sedan han frisläppts från den amerikanska terroristfångenskapen i Guantanamo. Hakim liksom andra uighurer fängslades i samband med att talibanregimen föll i Afghanistan eftger 11 september. Hakim har tillfällit vistats i Albanien, men liksom andra uighurer förvägras han asyl runt om i världen. Enda stället han är välkommen är Kina, där man mer än gärna och effektivt tar itu med Hakim och hans likasinnade.
När ett antal riksdagsledamöter över partigränserna på DN Debatt vädjade till Migrationsverket att ompröva fallet Hakim, svarade verkets generaldirektör Dan Eliasson med att gå till attack och förklara dem som skyldiga till den lagstiftning, som han och Migrationsverket tvingas följa.
När jag började arbeta på dåvarande Invandrarverket 1979 präglades det av generaldirektören Kjell Öberg, som förklarade uppgiften som att undersöka om det fanns något som gjorde att man inte borde neka en asylsökande stanna för de risker som man i så fall skulle ta för denne. Efter att ha lämnat verket 1985 blev jag 1991 statssekreterare för flykting- och invandrarfrågor i regeringen Bildt.
Jag kunde snabbt konstatera att klimatet vänt 180 grader. Nu var synsättet att till varje pris hitta något som gjorde att en asylsökande kunde avvisas. Men, vad värre var, så gjorde invandrarverkets ledning allt för att blockera regeringens försök att ge flyktingpolitiken en mänskligare framtoning. Under åren därefter har Invandrarverket/Migrationsverket och den numera äntligen nedlagda Utlänningsnämnden varit de främsta och effektivaste lobbyisterna för en allt hårdare asyllagstiftning.
Nej, Dan Eliasson, det har visserligen nog varit med den tidigare socialdemokratiska regeringens goda minne som flyktingpolitiken blivit lika hård som i resten av Europa - arkitekterna har dock suttit och sitter på de statliga myndigheter som har att sköta denna. En av mina första motioner i riksdagen 1993 handlade följdriktigt om att lägga ned Invandrarverket. Det synsätt som präglar svenska myndigheters hantering av utlänningsärenden sitter så inpyrd i dessas väggar, att inget går att ändra utan att börja om från början.
onsdag 3 december 2008
Kärnkraftskramare
Folkpartiets energipolitiske talesman Carl B Hamilton gick på DN Debatt i söndags till frontalangrepp mot vindkraftutbyggnaden. Kravet på att mot bakgrund av klimathoten ifrågasätta gamla tabun om kärnkraften visar sig vara bara samma gamla kärnkraftskramande som tidigare.
I folkomröstningen 1980 röstade jag på linje 3, d v s en avveckling av kärnkraften. Mitt huvudskäl var de olösta säkerhetsfrågorna kring avfallshanteringen. De frågorna är fortsatt lika olösta. I riksdagen röstade jag med miljöpartiet i samma riktning våren 1996. Däremot har jag alltid varit motståndare till den intellektuellt ohederliga linjen att förbjuda forskning om kärnkraft.
Linje 2 - avveckling med förnuft - vann folkomröstningen. Linje 2 var aldrig någon avvecklingslinje utan ett taktikdrag för att förhindra en seger för linje 3. Många som röstade på linje 2 trodde på löftena om en avveckling med förnuft - det gjorde aldrig arkitekterna bakom linje 2. Tvärtom har linje 2-arkitekterna haft stort inflytande över en energipolitik under 80- och 90-talet som konsekvent avstod från att utveckla förnyelsebara energiformer.
Jag har hört ledande företrädare för linje 2 senare förklara sitt stöd för fortsatt kärnkraft med, att man 1980 inte visste att kärnkraften skulle bli tekniskt säkrare. Jag tilltror inte någon av dem en så låg intellektuell nivå, så att de inte skulle kunna föreställa sig att tekniken successivt blir säkrare - rena BLUFFEN!
För egen del hör jag ändå till de, som med rapporterna om stigande koldioxidutsläpp och hotet om ökat oljeberoende av otaliga skurkstater ändå kommit fram till att kärnkraften är ett mindre ont. Idag har vi efter flera decennier med kärnkraft omfattande kärnavfall som i alla händelser måste hanteras. De går inte att göra ogjort med någon avveckling i förtid.
I det läget menar jag att alla vägar att bryta beroendet av fossil energi och att hitta förnyelsebara energiformer måste prövas seriöst. Kärnkraften är en, men bara en av dessa. Vindkraft är självfallet en annan, som vi inte seriöst kan avstå ifrån. För kärnkraftskramare som Carl B Hamilton är tydligen klimathotet bara ett alibi för samma kärnkraftskramande som tidigare. Det synsättet undergräver trovärdigheten i den energipolitiska syn som bärs upp av breda lager inom folkpartiet.
I folkomröstningen 1980 röstade jag på linje 3, d v s en avveckling av kärnkraften. Mitt huvudskäl var de olösta säkerhetsfrågorna kring avfallshanteringen. De frågorna är fortsatt lika olösta. I riksdagen röstade jag med miljöpartiet i samma riktning våren 1996. Däremot har jag alltid varit motståndare till den intellektuellt ohederliga linjen att förbjuda forskning om kärnkraft.
Linje 2 - avveckling med förnuft - vann folkomröstningen. Linje 2 var aldrig någon avvecklingslinje utan ett taktikdrag för att förhindra en seger för linje 3. Många som röstade på linje 2 trodde på löftena om en avveckling med förnuft - det gjorde aldrig arkitekterna bakom linje 2. Tvärtom har linje 2-arkitekterna haft stort inflytande över en energipolitik under 80- och 90-talet som konsekvent avstod från att utveckla förnyelsebara energiformer.
Jag har hört ledande företrädare för linje 2 senare förklara sitt stöd för fortsatt kärnkraft med, att man 1980 inte visste att kärnkraften skulle bli tekniskt säkrare. Jag tilltror inte någon av dem en så låg intellektuell nivå, så att de inte skulle kunna föreställa sig att tekniken successivt blir säkrare - rena BLUFFEN!
För egen del hör jag ändå till de, som med rapporterna om stigande koldioxidutsläpp och hotet om ökat oljeberoende av otaliga skurkstater ändå kommit fram till att kärnkraften är ett mindre ont. Idag har vi efter flera decennier med kärnkraft omfattande kärnavfall som i alla händelser måste hanteras. De går inte att göra ogjort med någon avveckling i förtid.
I det läget menar jag att alla vägar att bryta beroendet av fossil energi och att hitta förnyelsebara energiformer måste prövas seriöst. Kärnkraften är en, men bara en av dessa. Vindkraft är självfallet en annan, som vi inte seriöst kan avstå ifrån. För kärnkraftskramare som Carl B Hamilton är tydligen klimathotet bara ett alibi för samma kärnkraftskramande som tidigare. Det synsättet undergräver trovärdigheten i den energipolitiska syn som bärs upp av breda lager inom folkpartiet.
tisdag 2 december 2008
Barack "Orwell" Obama
Inför valet 1982, efter sex år med borgerlig regering i Sverige, förde vi heta debatter i fikarummet på det kraftigt vänsterdominerade Invandrarverket, där jag då arbetade. Socialdemokraterna gick till val på en lång rad kostsamma löften till viktiga väljargrupper.
Jag hävdade att det inte fanns utrymme för alla dessa löften hur angelägna de än kunde tyckas. Jodå, svarade mina vänsterkollegor. Och i alla händelser så var de fyra viktigaste löftena heliga. Heligast av alla var löftet till landets pensionärer.
Inte långt efter valet hade den nya socialdemokratiska regeringen svikit samtliga löften - också till pensionärerna. När jag sorgset påpekade detta för mina tidigare så trosvissa kollegor fick jag ett överraskande svar. Visst, men när vi sviker våra löften är det för att vi är tvungna. Borgarna gör det för att komma åt folk. Huvudsaken var inte löftena utan att återerövra regeringsmakten.
I USA gick Barack Obama till seger i presidentvalskampanjen på löftet och visionen om 'Change'. När jag besökte USA för någon vecka sedan sände CNN ett inslag, där man återgav ett antal centrala uttalanden i Obamas valtal. Nu skulle det vara slut på den inflytelserika lobbyismen i Washiogton. Nu skulle nya kvastar dra in i maktens gamla boningar. Löftena bidrog säkert till att få många fler förstagångsväljare till valurnorna.
Bara ett par veckor efter den historiska valtriumfen har Obama nu besatt alla de tunga posterna i sin nya administration med inte nya kvastar utan just de välkända gamla kvastarna. Obamas supportrar i Sverige har nu ägnat veckor åt att förklara varför Obama måste göra tvärtom mot vad han vunnit valet på. När Bill Clinton vann valet 1992 tog det ändå ett år, innan han hade övergivit de flesta av sina visionära vallöftena. Obama behövde bara två veckor - och han har ännu inte tillträtt. Sossarna har något att lära.
I boken "Animal Farm" gisslade George Orwell på 30-talet det nyspråk med vilket kommunisterna legitimerade att de gjorde allt tvärtom i fråga om rättvisa, jämlikhet och solidaritet jämfört med vad de lovat innan de tagit makten. 'Nyspråk' kallades det att byta innehållet i visionerna mot raka motsatsen. I dagarna ser vi exempel på det nya seklets nyspråk.
Jamen, säger Obamas supportrar, han måste ju ta hänsyn till verkligheten också. Visst, det är en sak att vinna makten på löften om att plocka ned stjärnorna. I det finstilta stod det kanske att det bara gällde i tider av solsken. I vardagen gäller ju något helt annat. Men, huvudsaken var ju att återerövra makten. 'Change' kommer säkert att återkomma i Obamas stora tal framöver. Det är bara där de hör hemma. Det växande politikerföraktet har sina orsaker både i Sverige och i USA.
Jag hävdade att det inte fanns utrymme för alla dessa löften hur angelägna de än kunde tyckas. Jodå, svarade mina vänsterkollegor. Och i alla händelser så var de fyra viktigaste löftena heliga. Heligast av alla var löftet till landets pensionärer.
Inte långt efter valet hade den nya socialdemokratiska regeringen svikit samtliga löften - också till pensionärerna. När jag sorgset påpekade detta för mina tidigare så trosvissa kollegor fick jag ett överraskande svar. Visst, men när vi sviker våra löften är det för att vi är tvungna. Borgarna gör det för att komma åt folk. Huvudsaken var inte löftena utan att återerövra regeringsmakten.
I USA gick Barack Obama till seger i presidentvalskampanjen på löftet och visionen om 'Change'. När jag besökte USA för någon vecka sedan sände CNN ett inslag, där man återgav ett antal centrala uttalanden i Obamas valtal. Nu skulle det vara slut på den inflytelserika lobbyismen i Washiogton. Nu skulle nya kvastar dra in i maktens gamla boningar. Löftena bidrog säkert till att få många fler förstagångsväljare till valurnorna.
Bara ett par veckor efter den historiska valtriumfen har Obama nu besatt alla de tunga posterna i sin nya administration med inte nya kvastar utan just de välkända gamla kvastarna. Obamas supportrar i Sverige har nu ägnat veckor åt att förklara varför Obama måste göra tvärtom mot vad han vunnit valet på. När Bill Clinton vann valet 1992 tog det ändå ett år, innan han hade övergivit de flesta av sina visionära vallöftena. Obama behövde bara två veckor - och han har ännu inte tillträtt. Sossarna har något att lära.
I boken "Animal Farm" gisslade George Orwell på 30-talet det nyspråk med vilket kommunisterna legitimerade att de gjorde allt tvärtom i fråga om rättvisa, jämlikhet och solidaritet jämfört med vad de lovat innan de tagit makten. 'Nyspråk' kallades det att byta innehållet i visionerna mot raka motsatsen. I dagarna ser vi exempel på det nya seklets nyspråk.
Jamen, säger Obamas supportrar, han måste ju ta hänsyn till verkligheten också. Visst, det är en sak att vinna makten på löften om att plocka ned stjärnorna. I det finstilta stod det kanske att det bara gällde i tider av solsken. I vardagen gäller ju något helt annat. Men, huvudsaken var ju att återerövra makten. 'Change' kommer säkert att återkomma i Obamas stora tal framöver. Det är bara där de hör hemma. Det växande politikerföraktet har sina orsaker både i Sverige och i USA.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
